Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Lusten att lära sig språk

17 Nov , 2014, 15.50 sprattis

 
  • Min Nordiska identitet
    Jag föddes norsk och växte upp mina första sju år i Oslo, med undantag av några parenteser som jag tillbringade hos mina mostrar i Danmark. Så då vi flyttade till Finland talade jag såväl norska som danska och ”hyvää yötä” ( uttalat ungefär hyvvee jyete”), var av någon underlig anledning det enda jag kunde på finska.
    Vi bosatte oss i Pyttis i sydöstra Finland och jag inledde min skolgång i Kvarnby småskola. En del problem och missförstånd uppstod nog i kommunikationen mellan mig och de andra, både läraren och mina skolkamrater, men det mesta förstod jag och rätt snabbt smalt jag in i finlandsvenskan. Jag tror minsann, att jag t.o.m. talade en rätt hyfsad pyttisdialekt, fast den försvann nog så snabbt, då jag började gå i Kotka Svenska Samskola. Boris ”Svenskis” Dahlgren var en fantastisk och kunnig modermålslärare som få glömmer!:-)
    Värre var det med finskan! Trots att byn där vi bodde var helt finskspråkig och mina bästa vänner, grannpojkarna Risto och Taisto, var helt finskspråkiga, fick jag kämpa länge med det andra inhemska innan jag kunde titulera mig tvåspråkig. En orsak var säkert, att min och vår modersmålslärares kemier inte gick ihop så där särdeles bra. Visserligen fick jag laudatur i finska ( felfritt!) i studentexamen, men det var nog först då jag gjorde min värnplikt vid Kymen Jääkäripataljoona i Fredrikhamn, som finskan började löpa ” helt obehärskat”.
    I samskolan lärde jag mig också både engelska och tyska. Trots att de också gick bra i studenten, var det egentligen bara engelskan som var rätt så flytande. Skolans korta tyska spädde jag sedan på med att studera språket i Åbo. Det stärkte nog mina teoretiska kunskaper, men även här var det sedan två tysklandsavsnitt i mitt liv, på tre månade vardera, som fick min tyska att blomstra och kännas naturlig.
    Min danska mors släktingar var ofta på besök hos oss under hela min skoltid, och lika ofta reste vi till Danmark på besök hos släkten. De här regelbundet återkommande språkbaden höll min danska levande, och än i dag är den helt gångbar.
    Norskan igen, som alltså var mitt modersmål de sju första åren, föll litet i glömska. Av olika randiga orsaker bröts kontakten till mina norska släktingar, och det det var först under studietiden som jag igen fick bruk av mina slumrande kunskaper i norska. När jag själv fick barn sökte jag sedan upp mina kusiner i Norge och de senaste tjugo åren har banden dit blivit allt starkare, parallellt med att min norska tagit sig helt hyfsat. Är faktiskt på besök hos min kusin i Norge, när jag skriver det här:-)

    Vad vill jag nu ha sagt med detta? Kanske främst hur lätt det är, att lära sig språk som barn. En gåva och kunskap som sedan finns kvar, när och om man vill återuppväcka det i vuxen ålder.
    Fram för språkbad – såväl för finsk- som svenskspråkiga barn!
    Sprattis

Läs också

Kommenteringen är stängd.