Ezekiel Emanuel i Pennsylvania, USA är professor i medicinsk etik. Han går kraftigt ut med sin idé att det är bäst om människan dör vid 75 års ålder. Han resonerar klokt på många sätt, som man kan se i The Atlantic eller i söndagens Hbl. Han talar om livets kvalitetstid. Den bästa tiden att älska, bli älskad, uppleva nya generationer, ge sitt produktiva bidrag i arbetsliv och samhälle.
Men…
Medelåldern för en Nobelpristagare är 48 år. Stefan Lundberg för i Hbl fram frågan om det ska vara normen och riktningsgivaren för varje människas liv. Visst, man ska bidra till samhället som man får hjälp av, men vem ska avgöra vilket liv som är tillräckligt mycket värt på en produktivitetsskala?
Emanuels funderingar rör sig snubblande nära enhetskulturens, rastänkandets och diktaturens sfärer. Det finns en idealmänniska, ett idealliv och så finns det avvikelser. Avvikelser är ineffektiva och bör motarbetas, avskaffas.
Jag ser flera gånger i veckan skymten av en annan sorts samhällsekonomiskt ineffektiv individ. En person med funktionsnedsättning har en ”goodwill-plats” i organisationen på en arbetsplats. Arbetsinsatsen kan det vara si och så med och handledningen kräver kanske mera än vad outputen blir. Men det är ett tecken på ett gott samhälle. Det finns någon där som anstränger sig lite extra för att det ska gå ihop. Den ”ineffektiva” kan bidra med annat än det förväntade. Ofta t.ex. ett stänk av glädje, eller kanske bara en påminnelse om att mångfald är ett faktum.
Att inte vilja acceptera mångfald, avvikelser och ”ineffektivitet” i hur människors liv börjar, pågår och slutar… jag tror inte det slutar bra!
I respekten för livet ligger en frihet och ett ansvar för att söka ett fullödigt personligt liv. Spänningen och hela poängen ligger nog i det som man inte helt kan kontrollera. Stefan Lundberg väljer för sin del ”motionscykel, rödvin, och cigarr” och det tycker jag han gör rätt i.
