Föreläste på Arbis i Helsingfors på Svenska Dagen och 100-årsfesten i huset. Här kommer en liten sammanfattning….
Folkbildningen är ett Hus med åtminstone fyra rum:
1. Idéernas rum:
Arbetarinstituten i Finland skapades enligt svensk förebild i ett ideologiskt spänningsfält präglat av språkstrider, förryskning och olika ideologier: liberalismen – (individens frihet), positivismen – (naturvetenskapens landvinningar) och socialismen. Längs Arbis historia kan man se ideologiska spår fram till idag…
2. Kulturens rum:
Befrielsepedagogen Paulo Freire lyfter fram behovet av att skapa kulturella frizoner genom en frihetspedagogik. Detta sker genom språket som gör oss medvetna om vår livssituation och ger grunden för en progressiv pedagogik.
Arbis är en kulturell frizon i huvudstadsregionen: jag minns en fortsättningskurs i franska med Carola Dahlström som lärare. Hon inledde varje lektion med att konversera med varje deltagare, och det avslöjades fort om man inte läst sin läxa. Jag tog med mig lärdomen att språk skall användas, inte dissekeras i små bitar av grammatik..
3. Det fysiska rummet:
Författaren Bo Carpelan deltog i ett litteraturseminarium på Lärkkulla för ett kvartssekel sedan, där han läste dikten:
”Inga tak/inga väggar/det noggrant uppmätta rummet.” Här finns en tolkningsnyckel till Carpelans författarskap, som långt handlar om fotografiskt beskrivna punktminnen och rumsupplevelser.”Dikt är arkitektur, dikt är husbygge” fortsatte Carpelan, och jag kom att tänka på att precis så kan folkbildningen beskrivas – det är högt i tak och brett mellan väggarna, och golvet(dvs. vår djupaste identitet, vårt inre rum) bär.
4. Dialogens rum:
Folkbildningen bärs upp av det dialogiska, och en lärare som enbart håller monologer kommer inte långt. Idag är monologerna på modet i allehanda talkshows, reality-program och debatter. Om bildning byggs enbart på basis av kändisskap och underhållning finns det en risk att vi faller i bildningspopulismens dike.
Populism, trångsynthet och fanatism är motsatsen till bildning och dialog, eftersom motparten inte behöver höras. En annan faktor som kan begränsa bildningens rum är vi själva om vi väljer det ”trånga rummet” som Merete Mazzarella skrev om angående romaner där författaren inte trovärdigt lyckas gestalta en tvåspråkig miljö.
Tillämpat på Arbis: Arbis är en svensk institution, ett svenskt rum som inrymmer flera språk – Arbis som ett enspråkigt svenskt kulturellt rum är en anakronism! Ju fler språk vi talar, desto mer utrymme finns det i dialogens rum.
En slutknorr: inget sparpaket från staten lyckas inskränka på Bildningens Fyra Rum, som ständigt utvidgas. Bildningen kan förliknas med ett husbygge, en byggnad med en mångfald av rum. Så tänker jag mig Arbis i Helsingfors,och vi andra som dagligen stretar med folkbildning.
Björn Wallén
