Så gott som varje dag stöter jag på diskussioner om minnet. Hur och vad vi minns och inte minns, hur det forskas i de ökade fallen av minnessjukdomar och vilka resultat man kan få av olika slags minnesträning. Jag får ofta förfrågningar om att ordna föreläsningar på ämnet och lärare bekymrar sig över kursdeltagare som har uppenbara svårigheter att komma ihåg. Kort sagt -minnet är ett högaktuellt ämne.
Inte då så konstigt kanske, att just Mattias Ribbing, trefaldig svensk minnesmästare, fick taltur under kommunförbundets årliga rektorsdagar. Där hade man tänkt helt rätt då man planerade programmet. Minnet intresserar och ska så göra -i synnerhet då pedagoger från landets olika hörn samlas. I skolan, om någonstans, är minnet ett viktigt verktyg.
Ribbing är en mästare på att komma ihåg, vilket vi också fick höra prov på. Vem av oss med otränat, ”normalt” minne skulle klara av att detaljerat återge vad som stått i morgontidningen -på sidan 15, 13 eller egentligen vilken plats som helst? Precis som Minnesmästaren, den eminente föreläsaren? Eller några hundratal kombinationer av binära tal? Man kan ju bara tänka på hur många (få?) telefonnummer, som man så där rakt av kan räkna upp. I mitt fall är de nog med nöd och näppe ungefär tio… Och ur morgontidningen kan jag i bästa fall slarvigt återge något speciellt intressant men jag kan direkt erkänna att det är rätt så vanligt att jag lyckats blanda ihop ett och annat…
Föreläsningen gav dock hopp för oss vanliga, ”minnessvaga”. Sådant här kan man enligt herr Ribbing träna upp -ifall man nu känner att det är värt att satsa lite tid på. Hans enkla recept är att tänka i bilder, stilla stående eller rörliga sådana spelar ingen roll. Att börja med att lära sig namn på det sättet var ett tips från coachen, som också gav några exempel på det.
Sagt och gjort. På min semesterort har jag nu för att komma ihåg namnet på ett par krångliga, portugisiska städer försökt testa Ribbings metod: I huvudet har jag numera då en stor REA-skylt placerad på vår villatomt och en annan med ett berg försett med ett gigantiskt plåster (tydligen fanns det inga gränser för hur töntiga bilder man kan skapa) -och det funkar! För första gången lyckas jag hålla i minnet vad städerna heter: Vila Real och Aya Monte!
Se’n är det en annan historia att kunskap inte är det samma som minne och att lärande också sträcker sig mycket längre än att kunna räkna upp det ena och det andra. Men jag tror nog att vi alla förstått det. Och minnefunktionen är självklart av central betydelse då vi utvecklar kunskap. Men det får bli ett annat inlägg.
