Vi sitter mitt i den stimmiga matsalen. Bullernivån brukar stiga högt här under lunchpausen, folk pratar och gestikulerar, det är som det skall vara i en skolmatsal med många studerande.
Mitt framför mig sitter en studerande med rastahår, och vi utbyter senaste nyheter med varandra. Jag frågar hur läget är med Ebola i hans hemland. Killen, som är från Sierra Leone, ser mig intensivt i ögonen med en blick som utrycker lika delar förtvivlan och vrede.
– Jag följer med nyheterna varje dag, dygnet runt. Folk dör på gatorna, och hjälpinsatserna kommer för sent. Mest besviken är jag på amerikanerna, som vetat om Ebola i sex års tid redan, men de har inte gjort något för att stoppa det. Varför har inte Obama tagit i saken?
Jag frågar vad man gjort hemma i Sierra Leone, och får till svar:
– Vi har brist på det mesta: medicin, vårdresurser, kunskap. Ebola sprider skräck, så det enda folket kan göra är att be. Men hjälper våra böner?
Efter samtalet i matsalen slås jag av hur nära världen kommer i dagens folkbildning. Vi har läst här i Livslärd om en irakier, en syrier, och nu om killen från Sierra Leone.
Samtalet fick mig att fundera på vilket virus är vanligast idag. Är det skräcken och misstron som smittar oss efter varje ny katastrof? Eller är det motmedicinen, den kämpande humanismen som agerar när andra reagerar? Själv kan jag känna bådadera, beroende på dagen. Vad tänker du?
Björn Wallén
