Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

På grund av några foton

6 Oct , 2014, 07.59 Martin Näse

 

ham

Jag träffade honom för några veckor sedan.

Irakisk flykting, journalist, bott fyra år i Finland. Han hade varit obekväm för Saddam Hussein och han blev ännu obekvämare för amerikanerna som kom dit. Han gav mig ett exemplar av sin bok som han gett ut i Finland: ”361 päivää helvetissä”. Där berättar han om hur amerikanska soldater behandlade honom och andra fängslade irakier – män, kvinnor, barn – bl.a. i det beryktade Abu Ghraib-fängelset.

Han har sammanställt en ocensurerad utställning av nyhetsfoton från krigets Irak. Med bilderna vill han visa hur barn far illa i ett krig. Där ingår grymma foton av skadade, lemlästade och döda. Man ser hur barnens vardag kan te sig i skuggan av vapenmakt och strider. Jag hjälpte honom med att sätta upp fotografierna för en endagsvisning i Kronoby folkhögskolas festsal. Skolan har många invandrarstuderande, däribland irakier av olika ”klantillhörighet”. Där finns också unga elever i känslig ålder. Därför försökte jag förbereda det hela med ordentlig information och diskussion och ge möjlighet till olika beslut om att se utställningen eller låta bli.

Utställningen orsakade många och livliga diskussioner bland lärare, övrig personal och vuxna studerande som tilläts se den. Överlag reagerade vi med ”att människan är så grym”, ”att världen är så oförbätterligt hemsk” och ”vi förstår ju inte fastän vi läser eller ser på TV”! Vi trevar i tankarna efter lösningar till hur fred kunde skapas i världen. Men ögonblicksbilderna väckte också bland oss påtagligt mycket kritiska reaktioner och frågor kring det politiska motivet och bildernas bakgrund och äkthet. ”Är det korrekt att vi ger utrymme för en man och hans syn på det som hänt”?

En annan reaktion som jag lade märke till både hos mig själv och andra var: ”ok, nu har vi sett det här, men inte kan vi väl visa det för… det blir väl ändå för starkt”?

Vilka märkliga beskyddar- och förmyndarreaktioner! Vi ser verklighetsbilder av krigets ondska och fasa. Vi reagerar med känslor, upprörs. Vi försöker febrilt förstå, för att lära oss något. Vi vet instinktivt att detta är viktigt, att vi måste göra något för att allt ska bli bättre. Ändå vill vi bromsa, för att förhindra något slags eskalering av känslor och åsikter. Är vi så rädda för att inte kunna hantera en diskussion om svåra förhållanden?

Några foton… så trygga att gå runt och se på, fjärran från det våld, de skador, den död och den fasa som de återger… ändå är vi benägna att tänka att ”det är nog kanske bäst att vi håller tyst om det här”!

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.