För över tio år sedan satte jag för första gången min fot i en folkhögskola. Jag kunde inte tro att det var sant: Det fanns en oas i Finland! Det var så underbart befriande för mej, som varit journalist och mest rapporterat om allt som inte är som det ska, att se detta.
Det spelades teater, det målades, det pluggades för inträdesprov till statsvetenskap, psykologi, jounalistik, media m.m. På lektionerna satt 20-åringar, 30-åringar, 40-åringar och 50-åringar tillsammans och funderade och diskuterade. Över hela skolan låg en atmosfär av frihet och glädje. Alla förenade av en och samma sak: De ville hitta sin plats, sin röst i samhället.
En av de första saker jag som ny filmlärare fick lära mej var ordet dialogpedagogik: Att involvera de studerande, fråga, ifrågasätta, undersöka och diskutera.
Och vi diskuterade. Och studerade. Och diskuterade ännu en gång. Ibland var diskussionerna högljudda, ibland lågmälda. Men det var en sak vi aldrig gjorde. Vi sa aldrig Pulinat pois! För den andra saken jag lärde mej första dagen i folkhögskolan var att vi vill att våra studerande ska bli Någon inte Något. De ska alltså inte bli ett Yrke utan en Person. Och för att bli det måste man få säga sin åsikt, lära sig att man alltid har rätt att uttrycka den, att den är viktig för att vårt samhälle ska präglas av mångfald, en kör av olika röster, tankar och idéer. Och det här ska man självklart kunna göra utan rädsla för repressalier. Åtminstone här i vårt land. Här i vårt demokratiska land.
Idag firar vi folkhögskolans 125 år i Finland. Det blåser snåla vindar. Upprätthållarnas antal ska ner, pengar ska sparas. För i det samhällsklimat som råder nu, är det viktigare att bli Något än Någon. Vad det kostar samhället i form av avbrutna studier (ca 30% avbryter sina studier på andra stadiet), illamånde och evenuell utslagning borde man räkna ut i pengar, för det går säkert att mäta på ett sätt som ekonomerna förstår. Och det är viktigt – att vi talar ett språk som de som sitter på kassakistan förstår. Men för mej och för många andra som vet vad folkhögskola och fri bildning är, finns det ett värde som är viktigare: Alla har rätt till sin röst, alla har rätt att bli Någon.
I går satt jag i jubileets tecken och lyssnade på ett föredrag av Alf Rehn. Han sa många kloka saker. Men en sak fastnade speciellt. Med risk för att citera honom fel minns jag att han ungefär så här: De organisationer som klarar sig sämst i framtiden är de som bygger sin framtidsvision på konsensus. Så – låt alla åsikter höras: de obekväma, de arga, de undrande, de uppmuntrande. Och säj aldrig, aldrig Pulinat pois!
Sabine Forsblom
P.S. Några kommentarer om vad ett år på folkhögskola betytt för några studerande. Många av dem blev journalister, har det fria ordet som yrke. Förhoppningsvis också i framtiden. I vårt demokratiska land.
P.S 2 Liknade listor finns alldeles säkert på de flesta folkhöskolor.
