Mottagande av flyktingar är aktuellt på flera orter just nu. Man får i dagspressen och andra medier veta hur många de är och varifrån de kommer. Lokalt letas det efter bostäder och stödfamiljer. I kommunen håller välfärdsteam och nämnder möten för att förbereda det hela. Vilka språk och religioner behöver vi känna till? Ska vi budgetera si eller så? Uppgifter knackas in i våra system och matas ut för att beskriva vad som händer.
Är det bara jag som har fjärilar i magen?
Varenda gång jag snuddar vid fakta – att det faktiskt kommer att ske, inom kort – så tar hjärtat ett extra skutt. Jag tycker att det känns stort trots att någon snusförnuftigt säger att det ju ändå är bara 20 personer som kommer att tas emot. Vad är nu det att göra rubriker av? När det är så många som behöver hjälp? Vår kommuns mottagande beskrivs som en droppe i havet. Ja, tänk så fnuttigt -bara 20 personer.
Men hur kan man säga så?
20 mänskor är väl– tvärtom – ganska många?! Mammor, pappor, unga och barn, som alla har en längtan bort från något de inte kan leva i.
20 l-i-v!
Mänskor, som kanske väntat på det här beslutet i flera år och äntligen får uppleva det. Det är alltså 20 livs levande personer vi talar om, inte siffror i någon nationell eller kommunal statistik. 20 mänskor, som nu står inför en enorm förändring i sina liv. Ett stort uppbrott, som säkert också är förknippat med sorg. Vi kan knappast förstå men jag anar att både oro, förväntningar och spänning kan störa nattsömnen för både barn och vuxna.
Det som gör att mitt hjärta ibland slår några extra slag är att jag mitt i min vardag också känner av spänningen. Det pirrar, nästan som om det vore jag själv som såg fram emot en efterlängtad resa. Någonstans i världen sitter faktiskt de här mänskorna och väntar på att få komma iväg – hit, till oss. De känner inte oss och vi känner inte dem men snart kommer vi att råkas och här ska vi hjälpas åt med att göra livet gott.
Hej och välkomna!
