Vi har haft sommarpaus i gänget sedan början av maj, men i dag spelade jag badminton igen, alla varningar till trots.
Redan under våren kände jag av, att det var något fel på mitt ena knä. Jag hade en smärtor i knävecket, ibland rätt så svåra och det var svårt att sträcka benet helt rakt.
I juni blev det bara värre, så jag gick till läkare och förklarade läget. Mitt knä undersöktes med ultraljud, men ingen klar orsak till det onda hittades. Jag fick remiss till sjukgymnastik, men inte heller där fick jag någon egentlig hjälp. Benet blev bara värre och i början av juli kunde jag knappt halta längre än dryga hundra meter åt gången, innan värken blev för svår.
Det återspegla sig på humöret och jag, som annars sover som en liten gris, vaknade stup i kvarten p.g.a. värken.
Och så var jag rädd för att tvingas lägga av med mitt spelande på hösten.
Ett tips från en god vän fick mig för en månad sedan att söka upp en s.k. triggermassör, som tydligen lyckades definiera roten till det onda. Medelst tre gånger zonterapi och massage (smärtsam sådan kan jag intyga) på två timmar per gång fixade han till det hela.
Jag håller inte på med s.k. sommarstuge-badminton, utan harvar på tillsammans med ett gäng tidigare toppspelare. Alla är vi litet ålderstigna, så tempot är inte vad det en gång var, men jag kan garantera att det är en krävande motionsform.
Min triggermassör försökte försiktigt avråda mig från att spela, då han hörde mina planer vid min förra behandling.
Men om man älskar något, som jag mitt badmintonspel, så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla sig borta från banan. Det får bära eller brista!
Litet försiktigare än vanligt var jag kanske i dag, men fast det gör ont VILL jag spela så länge benen bara bär mig.
Jag behöver den känsla av tillfredsställelse som det ger mig.
Sprattis
