På gång: planering för ett 10-dagars besök i Finland, för sju personer. Tre lärare och fyra gymnasieelever. De kommer i september, från Afrika söder om Sahara, från Senegal. Alla utom en ska för första gången bege sig till en flygplats, flyga, resa utomlands, till Europa, till ett kallt och glest befolkat land i norra Europa där man talar finska eller svenska.
De kommer från en annan värld:
- de behärskar språken serere, wolof och franska (de som gått i skola), i nämnd ordning
- de är vana vid att det är varmt och soligt 10 månader i året
- de ser inte tid som en bristvara
- de lever nära varandra och tar hand om hela sin familj
- de är vana vid att vistas på ett litet område och hela tiden vara omgiven av släkt och vänner, att man pratar och umgås med varandra tills man är klar, inte rusar iväg
- de är vana att vänta länge, äta sparsamt (på golvet eller marken) och att vända på sina slantar när de har några
- de är vana vid att vara utan elektricitet och rinnande vatten
- de är människor av idag och har mobiltelefoner, men använder dem inte för att umgås med andra än de som finns bredvid dem
Besök i hem, skolor, företag, hos kommuner, myndigheter, vistelse i naturen… Hur genomför man egentligen ett besöksprogram för att så här olika världar ska kunna möta varandra och förstå varandra?
Vi har allt och de har inget – så behöver vi i alla fall inte tänka! Finlands tidigare ambassadör i Nigeria sade nyligen: ”egentligen gav nog Afrika mera åt mig än vad jag kunde ge åt Afrika”.
