I höst blir det ett år sedan Hufvudstadsbladets sista taltidning lästes in, numera är den digital och “läses” av en datorröst. Jag var en av inläsarna, ett jobb som jag gjorde i närmare tio år, ett jobb som jag saknar och tänker på med jämna mellanrum.
Taltidingen lästes in i en studio på Finlands svenska synskade förbundet i Helsingfors. Då jag började med jobbet läste vi in den på kassetter som sedan kopierades och skickades ut till prenumeranterna. Det var inte helt lätt att spola kassetten och korrigera om man läste fel – och läste fel, det gjorde man med jämna mellanrum. Man kunde också få en hostattack, man kunde börja nysa eller så började man helt enkelt skratta för att man uttalade något namn totalt fel men det var det bästa uttal man kunde åstadkomma.
Det var ett meningsfullt jobb, ett jobb där man verkligen direkt kunde se och förstå att man gjorde någonting viktigt! Det var såpas meningsfullt att jag gärna vaknade klockan halv fyra för att hinna åka till studion och läsa in tidningen innan jag skulle vara på “riktiga” jobbet klockan åtta. Det var inte många själar som spankulerade på Helsingfors gator den tiden på dygnet och det var skönt att i lugn och ro ta sig igenom en mer eller mindre sovande stad. Några timmar senare då jag kom ut från studion hade staden redan vaknat och rusningstiden var i full gång.
Med tiden moderniserades studion och kassetterna slopades och man läste in taltidningen på en server varifrån prenumeranterna kunde ladda ner den hemma. När tiderna moderniserades än mer fick vi inläsare bärbara datorer och vi hade på så sätt vår egen studio och kunde läsa in tidningen var som helst där vi kunde koppla upp oss till nätet. Det var otroligt mysigt att sitta hemma med kaffekoppen bredvid sig och se hur dagen ljusnade medan man läste in tidningen! Min lilla bärbara studio kunde jag vid behov ta med mig och taltidningen har jag läst in på diverse olika platser. Prenumeranterna hade nog ingen aning om att den blev inläst i Edinburgh också!
Jag saknar inläsandet! Nu är det en datorröst som läser, en röst som inte har känsla, som inte varierar betoningen och som inte är närvarande. Jag är inte emot utveckling och modernisering men jag hoppas att taltidningen kunde bli mänsklig igen. Jag förstår utvecklingen, men en viktig del av taltidingen försvann då man tog bort människorna bakom rösterna.
Kati Sandelin
