Vi brukar tycka bäst om små campingplatser utan en massa stjärnor. Där är det sällan fullt och den egna tomten blir lyxigt stor. Till våra favoriter hör Juthbacka och Åminne. Och sportplanen i Dalsbruk under Baltic Jazz. Döm därför om min förvåning när jag kom på mig med att stortrivas på Runsala camping i nästan en hel vecka. Runsala hör nämligen inte till de små. Campingområdet hade just blivit av med veckoslutets 93 000 ”ruisrockare”. Spåren syntes ännu tydligt när vi anlände vid lunchtid på måndagen – hela Åbos måssläkte höll efterfest på de enorma gräsplanerna. Men det gick inte många timmar förrän alla spår var bortsopade. Det var faktiskt inte bara måsarnas förtjänst utan också en hel hop unga sommarjobbares. De förtjänar en eloge.
När kvällen kom var alla inrutade platser fyllda. Trots det kände jag ingen klaustrofobi, kanske för att naturen var så nära och elstolparna trots allt ganska luftigt placerade. Och folk beter sig väldigt städat. Nattetid är det tyst. Och inte hörs det mycket ljud på morgonen heller. En morgon vaknade jag till min stora förvåning först halv tio, vilket inte har hänt mig på de senaste hundra åren. Också hundarna snusade sött.
Det är kanske det som är tjusningen med att bo i husvagn; det är den totala avkopplingen. Där finns ingenting annat än lite disk som kan uppfattas som något måste i sommarhettan. I övrigt är det fritt fram att ta dagen som den kommer – umgås om man vill eller förskansa sig i sin egen bubbla avskärmad från den omgivande världen, om man känner för det.
”Slagen hjälte”. Det kräver energi att hålla reda på allt som händer på en campingplats.
Moa Thors
