”Regnet det bara öser ner, och jag är så blöt om både skor och strumpor…” peppar jag mig själv att sjunga där jag traskar med två icke-regnälskande dvärgschnauzrar i den minst sagt fuktiga sommarmorgonen. I själva verket är jag inte alls blöt utan väl inpackad från topp till tå, hundarna likaså. Fast de får nöja sig med bara en regnrock utan huva. Redan den får dem att förlora rörelseförmågan. Dörren flaggar vidöppen men ”pojkarna” står som förstenade med benen spretande åt sidorna – fy bubblan för gummisnoddar runt benen! Så småningom tar Bruno några prövande steg och inser snabbt att det sen också går att röra på sig.
Men Kaxen vägrar blankt. Honom tar jag under armen och släpper ner först på ett betryggande avstånd hemifrån. Ännu där är han synnerligen skeptisk och jag hinner gå genom hela parken, innan han beslutar sig för att trots allt sluta sig till Brunos och mitt följe.
Nu hör jag dig säga att jag får skylla mig själv, när jag har lärt honom att jag bär ut honom. Men tro mig, jag har försökt få honom att komma självmant. En gång lämnade jag dörren öppen och gick runt kvarteret med Bruno i den fulla övertygelsen att han nog skulle komma springande efter oss, så fort vi försvunnit utom synhåll. Men trodde du! Där satt han vackert på tröskeln när vi kom tillbaka. Och sen kissade han inne på mattan. Livet med en dvärgschnauzer blir aldrig tråkigt!
Moa Thors
