Lära för livet eller lära av livet?

Siv

Midsommarstången

23 jun , 2014, 06.38 Siv Ekström

 

Ännu en midsommar är förbi. Nu blir det mörkare igen, säger man och blir litet tagen av allvaret i det. Nu går vi mot vintern igen och ingen vill riktigt erkänna det, för sommaren är så härlig och den har just börjat. I min hemby på Åland, Önningeby, har vi en midsommarstång som förstås funnits så länge som jag minns. Jag minns också hur byssborna satt i vårt kök en vårkväll och drack kaffe efter avslutad ”städtalka”, den första som alla deltog i någon gång ca år 1970. Mamma hade hållit i trådarna och alla fick komma hem till oss på kaffe efter att vi plockat skräp längs med dikesrenarna. Plötsligt ropade de in oss barn i köket och frågade, ”Hörni, ni som är unga, tycker ni att vi ska fortsätta med midsommarstången?” Stången var i dåligt skick och de hade på fullaste allvar diskuterat om det var någon vits att fortsätta. ”Men om ni vill att vi ska fortsätta med midsommarstång, då gör vi det” sa gubbarna. Jag minns att jag var litet tagen av den där frågan. Att de brydde sig om vad vi barn hade för åsikt i någon fråga. Sedan dess vet jag inte om att frågan skulle ha varit på tapeten fler gånger. Nu har vi den bara och alla gör sitt år efter år.

Intressant att en hel by fortfarande kan samlas kring något så onyttigt som att pynta en stång med blommor och blader och arbeta med att fälla en stor gran som ska ligga och torka i åratal för att kunna användas när den nuvarande blir för dålig. Barka, spika, måla. Allt detta arbete utan att det LÖNAR sig på minsta sätt! Jag är litet stolt över att det bara fungerar år efter år utan att någon förening eller styrelse bestämmer och ordnar. Alla som har tagit ansvar för en midsommarkrona – det ska vara tolv stycken – gör sin krona. En försommarkväll samlas karlarna i byn och tar ner stången så att den kan förberedas och så att vi som ska pynta kronorna får våra stommar att jobba med. Och sedan träffas vi klockan 12 på midsommaraftonsdagen och ”klär stången”, dvs binder asplöv på snören enligt ett gammalt system så att stången sedan när den reses har en timglasform med mängder av asplöv som prasslar i vinden. Lite styrelsejobb kan jag ändå gå med på att ingår i förberedelserna. Det är nämligen byalaget som betalar spolarna med garn och annat material som behövs.

midsommarkrona

Ibland hör man vidlyftiga historier om midsommarstångens uråldriga ursprung och hur varje liten prydnad på stången har en djup och väldigt väl uttänkt betydelse. Det är fantasifullt och mångordigt, men knappast sant ett enda ord. För det första har vi inte haft midsommarstänger sedan hednatid. Första beläggen för midsommarstänger på Åland härstammar faktiskt rån 1800-talet. En tysk sed som kom hit via Sverige. För det andra är det en märklig tanke bakom det där: Varför skulle allt som folk företagit sig förr i världen ha djupgående symbolik, varför skulle allt de företog sig gå att förklara med sådana termer? Visst finns det säkert många riter som folk har hållit på med av religiösa skäl, men en orsak måste ju helt enkelt ha varit att man ville ha ROLIGT! Räcker inte det? På midsommaraftonen, inför årets kortaste natt samlades man och firade, hade roligt tillsammans. Man visste att gemenskap är bra, det behöver byn, och så gjorde man det här ihop: pyntade stången så fint som man kunde, sjöng och dansade. Ett avbrott i vardagen och sedan kunde man dagarna efter återgå till hårt arbete och slit. Bakom sig hade man en trevlig fest att minnas och tänka tillbaka på. Och så visste man att om ett år gör vi om det här.

Siv Ekström

Kommenteringen är stängd.