Det är nå’t bekant med honom. I sättet han pratar och så blicken.
Hjärnan går för högtryck. Letar efter någon ledtråd. Vem är den här försäljaren? Jag känner starkt att jag ju känner honom. Han beskriver dammsugarmunstycken för mig -och det enda jag kan tänka på är de där mörka ögonen och den där bekanta rösten.
Plötsligt fungerar hjärnsubstanserna och -synapserna och bilden klarnar.
Ååh…Nej, men kan det vara han? Han som nog har ett alldeles bra och vanligt namn men som för 40 år sedan kallades ”Ekäl” (österbottnisk dialekt, är synonymt med ”Äckel”) av andra i samma skola.
Jo, men det är ju han! Polletten trillar ner. Vaddå, munstycke? Jag vaknar till för han har tydligen frågat mig nå’nting.
Utan att svara på frågan om munstycket brister jag ut i ett stort, fånigt leende. Och jag kollar för säkerhets skull om det är min gamla klasskamrat som står framför mig. Fast jag redan vet svaret. Honom har jag inte sett sedan vi gick ut årskurs nio!
Vi pratar en lång stund. Och båda tänker garanterat på samma sak fast ingen av oss nämner det: Föraktet, spottloskorna, toalettdykningarna, knytnävarna, krokbenen och tårarna. Han fick utstå allt. Öknamnet användes med förtjusning av många. Jag ser en fullvuxen man framför mig men de där ögonen har jag sett förr, stora och fyllda av återhålllen gråt. Pojkansiktet med blossande kinder dyker upp på näthinnan fast det är så länge sedan.
Ärren efter tre år av obligatorisk, förnedrande skolgång sitter garanterat kvar. Fyra decennier förändrar oss förstås men systematiskt hat och daglig förföljelse går förstås inte spårlöst förbi.
På nå’t sätt känner jag mig så otroligt glad över att han står framför mig -som ett bevis på att han överlevde. Samtidigt skäms jag. Inte för att jag skulle ha tillhört mobbarna för det gjorde jag inte. Nej, men för att jag inte hade mod nog att stoppa plågoandarna. Det står jag och tänker på nu, fyrtio år senare -och inser att jag ändå inte alltför hårt ska förebrå mitt omogna, osäkra fjortonåriga jag.
Nå’t munstycke får han inte sälja men han ser faktiskt ganska glad ut ändå då han stänger dörren efter sig och går ut till sin bil. ”Ha en riktigt bra dag!”
Rose Heir
