Jag växte upp i utkanten av Kokkola. Vårt pojkgäng hade en egen fristad, Lillskoge. En liten tomt i naturtillstånd som ännu inte var bebyggd, knappt mer än 30 x 30 meter. Barr- och lövträd, buskar, stora och små stenar, gropar, lite byggnadsskräp… där fanns allt vi behövde för tillflykt, lek och äventyr. Vi hade tagit den i besittning, vi formade den, varsamt. Den formade nog oss också.
Jag blev äldre och fick barn. När vår mellersta son nådde en bit över blåbärsriset, var han med mig i en annan skog. Han satt på huk, mumsade, såg sig omkring, såg på de bärrika kvistarna och yttrade vad som kom att bli bevingade ord: ”skogen e nog snäll när vi får vara här!”
Min hustru förskolläraren har ofta berättat om hur barnen upplever fantastiska, fantasieggande saker under ett pass i närskogen. I en liten skogsdunge utan några artificiella aktivitetskonstruktioner eller ens några speciella (med vuxenögon sett) ”natursevärdheter” finner barnen sig naturligt till rätta. Naturen bjuder på en rikedom av intryck och redskap till allt möjligt. Tid, rum och socialt samspel smälter samman, allt blir en behaglig stund med lagom utmaningar för alla.
Tidningen Opettaja-Läraren berättar hur det går till i Metsäeskari (”skogsdagis”) i Tammela, Forssa. Bilden ovan är därifrån. http://content.opettaja.fi/epaper/20140516/index.html#, sida 22 framåt. Fulltime outdoor – det ni!
Att något som är så enkelt kan vara så bra!!! Det är säkert för att det är så enkelt, som man ofta inte vågar tro på att det är pedagogiskt tillräckligt bra. Men att inte frilufts- och äventyrspedagogiken tillämpas i desto större omfattning har nog också att göra med att den i själva verket kräver lite ansträngning utöver det vanliga. Man får inte vara för bekväm av sig.
friluftspedagogik, inlärning, livsglädje, metsäeskari, skogsmulle
Lillskoge! Den glömmer vi aldrig, tror jag. Där fanns allt och det som inte fanns hittade vi på. Oa