För 50 år sedan reste Rådgivaren på den brasilianska landsbygden och pratade med de fattiga bönderna om orsakerna till deras fattigdom. Bönderna förklarade kanske att deras utblottelse berodde på Guds försyn, på missväxt eller på att de blivit födda under den krassa fatalismens stjärntecken.
Rådgivaren lockade fram alternativa förklaringar till böndernas fattigdom: deras misär berodde inte på ett obönhörligt öde, utan bönderna behövde bli medvetna om ojämlikheten i systemet med rika storbönder och jordägare som kammade hem vinsterna av böndernas arbete. Svältlöner och usla arbetsförhållanden höll bönderna som pantfångar, och lösningen fanns bland dem själva – organisering och protest som en följd av ökad medvetenhet.
Rådgivaren hette Paulo Freire, som sedan skrev sitt frihetspedagogiska manifest Pedagogik för förtryckta. Som ung folkhögskollärare läste jag boken, och blev begeistrad av Freires centrala pedagogiska begrepp: medvetandegörande.
Visst, boken andas ett mått av vänsterlutande marxism som var populär på 1970-talet. Men det är inte själva grundpoängen med bokens budskap. Snarare är poängen att ställa en utmanande fråga till alla lärare och andra intressenter: Är pedagogikens mål att bekräfta det rådande samhällssystemet eller att förändra det?
Och här ställer sig Freire och andra frihetspedagoger på förändringens sida, mot uppenbara orättvisor och förtryck och för ett mer solidariskt, humant och öppet samhälle. Vad är då att kämpa för medvetandegörande idag?
Mitt pedagoghjärta svarar: synliggör allt från mobbning, intolerans till ökande välfärdsklyftor. Freire talar om tystnadens kultur, och vi som jobbar inom den fria bildningen kunde mer bli en motkultur som vill #prataomdet, men också konkret #agera. Var finns frihetspedagogiken idag?
Björn Wallén
