Livslärd

Nu är det inne med chefer. Utan att blinka inrättar man gärna inte bara en, utan flera nya chefsnivåer i kommuner och institutioner. Det som förut har kunnat skötas med en bred och enkel struktur ska nu förändras till hierarkier med flera nivåer. Överst på toppen sitter Stora Chefen som inte ska befatta sig med detaljer över huvudtaget. Han (för det är ju oftast en Man som behövs till sådana ansvarsfulla poster) ska bara ge order neråt eller föreslå för styrelsen vad som ska hittas på. Dessa förslag behöver inte vara underbyggda av fakta och helst ska de anställda inte heller vara förberedda på något sätt. Det fantastiska sparförslaget kommer som en blixt från klar himmel och ingen förstår hur det ska kunna genomföras och framförallt, ingen ser det som en besparing. Det innebär bara mera krångel och mera byråkrati eller så är det helt enkelt ogenomförbart. (Stora chefer behöver nämligen inte kunna något om den verksamhet deras ”firmor” sysslar med, utan de ska bara vara duktiga på att vara chefer, så de har vanligtvis ingen aaaaning om att deras förslag inte kan fungera.)

Men det ska förstås genomföras, och det är de som drabbas som får hitta på hur det ska gå till, alternativt utreda tre gånger om varför det är omöjligt att göra på det här sättet. Efter den tredje utredningen står det klart att det inte går, men då glöms förslaget bort utan att de berörda får riktigt besked om det heller, de märker bara till slut att inget kommer att hända. Stora Chefen låtsas som det regnar.

Stora Chefen har också tillsatt en eller flera mindre chefer under sig som har till uppgift att hetsa neråt så att de berörda fogar sig i Stora Chefens påhitt. Påhitten är oftast Besparingar. Alla måste förstå att om man inte sparar så går det illa. Eftersom Mindre chefen är Stora Chefens nyinrättade underhuggare går de första besparingarna åt till att finansiera Mindre chefens lön. Sedan när alla besparingar är bokförda får Stora Chefen bonus för att han varit så duktig och sparat så mycket. De som verkligen slitit under press, de som åstadkommit inbesparingen får ingenting annat än en diagnos hos doktorn. Så blir de sjukskrivna för utbrändhet. De andra som är kvar på jobbet får slita ännu mer, för vikarier kan man inte ha när man sparar.

Tage Danielsson skrev en gång en saga om en apa som  kunde tänka i flera led. Det är en förmåga som alla som beslutar om besparingar borde öva litet mera på. De är tyvärr ofta fullkomligt nöjda om de får balans i sina kolumner nere på en sida. Att det då istället blir helt andra siffror på andra sidor i bokföringen har de ingen aning om och det är förresten inte deras bord så det får någon annan reda upp.

Och osökt kommer jag nu att tänka på an annan saga, den om Kejsarens nya kläder…

Siv Ekström