Jag fäste mig häromdagen vid Elina Pirjatanniemis kolumn i HBL om tolerans. Hon uppgav sig vara innerligt trött på ordet i och med att det står för ”att tåla det man egentligen ogillar.”
Du behöver alltså inte godkänna för att tolerera!
Det fick åtminstone mig att haja till, som den toleranta finlandsvensken jag alltid ansett mig vara.
Om man tycker hjärtligt illa om någon/något, är det då nog med att tolerera det? Godkänner du då också det?
Och vad betyder då detta egentligen? Borde du öppet ange hur du verkligen känner/tänker, samtidigt som du uppger dig tolerera, för att inte ge en falsk bild av dig själv utåt,? Vill/vågar du stå upp för dina innersta tankar? Hur pass ärligt och rätt fram måste man vara?
Jag bara frågar mig, har inte ännu kommit på svaret….
Har du det?
Sprattis
Bra fundering. Märkligt att man tagit det ordet i användning när det gäller människorelationer. Utgångspunkten borde ju vara positiv, att man GILLAR något som är annorlunda och intressant, inte att man med nöd och näppe står ut med det.