Nej, det här skulle inte bli en inlaga i debatten efter biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens förslag att skippa ”Den blomstertid nu kommer” och annan religiös kitsch inom de finländska skolorna. Inte nu. Jag befinner mig på välunnad semesterresa i Portugal, och vandrar i bergen kring Sintra drygt 30 kilometer från Lissabon. Svetten lackar och luften har blivit tunnare vid vandringen från 0 till drygt 450 meters höjd. Framför mig hägrar Palácio da Pena, ett riktigt drömslott:
Vad har Puumalainen och Portugal gemensamt? Tja, inte tillräckligt för en åsnebrygga; här i Portugal verkar man inte göra åtskillnad mellan religion och kultur som bildat en lång legering inom den katolska kyrkan, som ju även naturligt finns närvarande i skolväsendet. Puumalainens förslag till religiös utrensning faller på sin egen orimlighet, eftersom vi då måste börja bena ut varenda kulturella sedvänja och tradition i sina minsta beståndsdelar. Resultatet blir ökad kulturell och andlig fattigdom, inte ökad förståelse hos de växande unga eleverna.
Mitt eget förslag går ut på att vi inom skolorna firar mångkulturella skolår, och sålunda kompletterar de traditionella kristna inslagen med andra religioners högtider och traditioner t.ex. baserade på elevernas konfessioner. Alltså inte utrensning, utan ymnighetshorn. Må alla blommor blomma i skolan: jag föredrar att sjunga …med lust och fägring stor och tänka på att det ryms många olika blomster i vår Herres hage. Här i Portugal blommar just nu Camellia, de röda och romantiska blommorna som får mig att tänka på våravslutning och begynnande frihet…känner du doften?
