Lära för livet eller lära av livet?

Cecilia

Det blir inte alltid som man tänkt sig

24 Mar , 2014, 07.00 ceciliahindersson

 

Det var för något år sedan. Det hela började med att vi hade köpt ett hus med tillhörande trädgård. Grannarnas trädgård frodades fint i gröna buskar och underbara blommor. Vår såg mest ut som om den varit glömd i 10 år. Alltså var det dags att göra något åt saken. Den gröna tummen är inte medfödd, tyvärr, så det blev att forska i trädgårdsskötsel och gårdsplanering. Och var annars skulle man göra det om inte på webben.

Det blev många kvällar drömmandes framför skärmen och stora visioner om hur underbar vår trädgård skulle bli. Projektplanerna blev så stora att jag beslöt mig för att börja med lite mindre steg. En kväll hittade jag en artikel som jag fastnade för. Ett projekt som var överkomligt och som skulle ge vår trädgård ett direkt ansiktslyft. En fjärilsbar. Det var en kort förklaring på vad man skulle röra ihop för ingredienser (rödvin, honung, mm.) som skulle attrahera enorma mängder med fjärilar. Sagt och gjort. Det skulle bli helgens program. Inga stora fina blomsterrabatter eller grönskande buskar, utan en fjärilsbar.

På fredagskvällen satte jag igång. Efter att ingredienserna var i hoprörda skulle man blötlägga tvättsvampar i smörjan för att sedan sätta dem i blåmålade barnmatsburkar, som jag så omsorgsfullt målat enligt instruktionerna. Med järntråd hängde jag sedan upp dessa blåa dekorationer i äppelträdet på gården. Tvättsvamparna i glasburkarna skulle locka till sig fjärilarna. De skulle samla sig vid bukarnas öppning, förhäxade av den underbara doften.blåburk

Lördagen och söndagen kom men inga fjärilar syntes till. Det skulle ju dröja ett tag, så det var ingen fara. Så stod det i instruktionerna. På onsdagen kikade jag på äppelträdet igen för att finna enbart en av mina många blåmålad glasburkar kvar i trädet. Några låg på marken, andra var helt försvunna. Jag gick ut för att ta en titt. Tvättsvamparna låg sönderrivna på marken. Att det skulle ha varit fjärilar som gjort detta var helt uteslutet. Detta var någon annans verk.

Jag beslöt mig för att ta ner den sista burken. När jag närmade mig äppelträdet såg jag en ekorre sitta på samma gren. Ekorren hade spänt ögonen i den sista glasburken. Cityekorrar är ju rätt så modiga, men rädda för närkontakt med människor är de nog ändå. Ingen fara, tänkte jag, och gick efter glasburken. Där tog mitt mod slut. Jag vågade helt enkelt inte. Ekorren gav ifrån sig ett ilsket knäppande ljud och spände ögonen i mig istället. Den visade inga tecken på att vilja ta till flykten. När det var en armslängd mellan mig och ekorren, kurade den ihop sig, fortfarande med sin ilskna blick fäst på mig. Jag fick ge mig. Den ekorren var endera inte riktigt klok eller så hade den fått i sig en och annan promille från fjärilsbaren. Ekorren fick ha glasburken för sig själv. När jag gick in såg att jag flera ekorrar i träden bredvid. De skulle säkert alla fira lill-lördag i vår trädgård.

Min fjärilsbar hade blivit en ekorrbar.

Tyvärr kan jag inte dela med mig av instruktionerna för fjärilsbaren (om det är någon som trots allt blev intresserad av att försöka) för dessa har jag inte sparat. Det är slut serverat i vår trädgård.

Någon annan som prövat och lyckats?

– Cecilia-

, ,

Läs också

2 kommentarer

  1. Rose skriver:

    Nej, men hela förra sommaren gick jag och blängde på ett antal ”myggfällor” som yngste sonen gjort i ordning och trodde stenhårt på. Vatten och jäst skulle locka till myggfest, hade -också han- läst nånstans… Fällorna (avskurna limsaflaskor) blev bara äckligare och äckligare och så vitt jag minns var det inte en enda mygga som lockades till baren. Men försöka duger – och i år håller nog baren stängt. Har mamma bestämt.

  2. Moa skriver:

    Uppslag för en kurs på MI?

Kommenteringen är stängd.