”Det ska börja på ett ”s” och ni ska så snabbt som möjligt hitta fortsättningen på det jag säger.”
Informationskvällen för patienter med minnesjukdomar och deras anhöriga håller på att avslutas – med en minneslek som vi alla är med i.
Jag deltar i kommunens information till drabbade och anhöriga, lyssnar och iakttar vad som händer. Pannorna får djupa veck och det uppstår en lång paus. Man funderar. Det är jättesvårt att komma på lämpligt ”s-ord”. Man kan nästan höra hur det tänks. Bra träning för mig också – jag hittar inte heller alla de rätta orden. ”Svamp” säger min bordskamrat och det är bra, men fel svar ändå.
De mycket vanliga minnessjukdomarna är något vi måste börja anpassa oss till – i samhället och på hemmafronterna. Alzheimers sjukdom utgör 70 % av dessa och är därmed den vanligaste formen (www.alzheimerforeningen.se/demenssjukdomar/). Vi som (ännu) inte drabbats måste hitta ett bra sätt att förhålla oss till en situation där väldigt många inte minns – först småsaker, sedan sådant som allvarligt påverkar det dagliga livet. Samhället måste också anpassa sig – och organiseras så att det kan bemöta och behandla värdigt och professionellt.
Ingen har frivilligt öppnat dörren för Herr Alzheimer. Han bara flyttar in och bökar om i vardagen och han är någon vi måste räkna med då han väl är på plats. Hur den enskilde klarar av en sådan situation varierar förstås. Så är det med alla sjukdomar. Hur vårt samhälle kommer att kunna klara av den ökande gruppen minnessjuka är samma fråga sedd ur en annan synvinkel. Den borde diskuteras öppet och ärligt. Har vi i tid beaktat att detta kommer att kräva resurser och helt säkert ett nytänkande? Att erbjuda respektfull omvårdnad för den som inte klarar sig själv kommer att kräva flera olika slags insatser. Kroppen kan vara i ganska fin form och ändå behövs det hjälp dygnet runt. Anstaltsvården kommer att bli allt viktigare men även andra modeller där anhöriga får möjlighet att vårda sina gamla måste snabbt diskuteras och utvecklas. På samma sätt som vi i dag kan sköta våra barn hemma måste det också bli möjligt att för någon tid ”vara hemma med sin mamma eller pappa”. Då det upplevs som den bästa lösningen. Det kommer att finnas behov av både professionella vårdare och närståendevårdare – och troligtvis riktigt många. Förhoppningsvis ska ingen behöva uppleva iskall vinter på ålderns höst.
Jag upplever, att diskussionen ännu inte riktigt tagit fart -trots att vi ganska snabbt kommer att behöva smarta, ekonomiskt hållbara och människovärdiga lösningar. Hur ska vi göra för att genast och kraftfullt få detta ännu högre upp på den politiska agendan?Alla vet och förstår att det är ganska bråttom.
Rose
