Livslärd

Man kan tycka vad man vill om EU men nog är det ett samverkansprojekt med många olika ansikten. Oftast morras det åt störande och smått ofattbara regelverk och det klagas på det ena och det andra. Snus, ekonomiska kriser och öppna gränser debatteras gärna. Jag har själv suckat ganska högt över vissa fåglar som invaderar skärgården och som EU tydligen vet mer om än vi som lever med fenomenet (och så tydligt ser att något är galet…).
Och mitt i detta så måste jag också bara få hojta: Men hör ni – det är ju bara så himla bra med EU också!

I veckan som gick fick jag tillsammans med fyra kolleger ta del av verksamheten vid flera olika utbildningsorganisationer i Lissabon, Portugal. Studiebesöken ordnades inom ett s.k. Learner partnership -utbyte där vi under två år besökt de olika deltagande nationerna kring ett och samma tema: ”Learning paths for young, disabled people”. Vi har satt oss in i varandras system och modeller och träffat mänskor som arbetat på fältet med  utbildning för unga vuxna med något slags utvecklingsstörning. Ett fantastiskt utbyte där alla deltagande parter lärt sig mycket kring temat men också om kulturer, språk och livsbetingelser i olika hörn av Europa. Vänskap har uppstått, förståelse och respekt vuxit.

Hur skulle detta vara möjligt utan EU-samarbetet? Mycket svårt att genomföra, tror jag.

I Lissabon fick vi träffa elever med särskilda behov och jag kommer aldrig att glömma en av killarna i EB S. Vicente de Telheiras. Han föddes med en svår CP-skada, lätt att notera också för en utomstående. Han sitter därför i en specialkonstruerad stol utrustad med många slags hjälpmedel. Inget ovanligt som så och jag gick närmare för att se vad han pysslade med.

Spasmerna hindrade inte hans fokus – säkert så självklara för honom att han inte ens tänker på dem mera. Men vad var det han så idogt höll på med? Då jag kom tillräckligt nära såg jag skärmen där text sakta växte fram, bokstav för bokstav, ord för ord. Ingen ens nuddade vid tangentbordet. Det enda som rörde sig var den spastiska kroppen. Huvudet vickade från sida till sida, fram och tillbaka. Och inte p.g.a. CP-skadan utan för att killen skrev – med örat! Inte förstår jag ännu riktigt hur det gick till men hjäpmedlet var en skrivapparat, som han kunde styra med sitt öra genom att trycka på den på olika sätt.  Förbluffande skickligt och målmedvetet – och jag skämdes i det ögonblicket  över att jag ibland kan ha lite skrivkramp över ett blogginlägg. Som sagt, den killen glömmer jag aldrig.

Slutligen en bild, som tecknats av Pedro – en annan elev i en portugisisk skola.  Den får konkretisera alla oss som lever och bor i EU-gemenskapen.

EU, learning partnership, utbyte