Bilens instrumentpanel visar -17 och det betyder BRRR ifall jag skulle ta min träningslänk utomhus. Ingen bra ide´så det får bli Botniahallen i stället.
Och den idén var det fler än jag som hade. Parkeringen är proppfull och folk pilar av och an, med träningskassar, klubbor och bollar. Nåja, på löparbanorna är det sällan trångt – jag ryms garanterat.
Ett varv, två och sedan tre. Snart räknar jag inte ens utan tuffar bara på i capribyxor och löparlinne. Varmt och skönt. Humöret blir bättre för varje varv, pulsen sjunker och pratet med kompisarna flyter snart då flåset lägger sig. Jag passerar innebandy, fotboll, badminton och – ja, faktiskt – … är det inte Westö som tränar stavhopp? Mammor och pappor som ser på, och tränare som instruerar ett gäng höjdhoppare i hur de unga adepterna ska stretcha.
Mina kompisar lämnar hallen tidigare och jag springer resten av passet ensam. Filosoferar. Tänker med tacksamhet på de politiker som då debattens vågor på 90-talet gick höga om hallens eventuella tillblivelse stod på sig. Vad skulle vi med en sådan hall till? Kommunala medel borde väl ändå användas till nåt bättre? Förespråkarna fick på pälsen av många men orkade kämpa mot kritikerna. Hallen byggdes.
Och i dag är det lätt att se att resultatet blev gott.
Jag tuffar vidare, jag – och njuter av den sprudlande aktiviteten som omger mig.
Rose
