Livslärd

Hösten -98 satt jag på en bänk i närheten av Sandudds begravningsplats. Hade just lämnat in min arbetsansökan till rektorsjobbet på Svenska studiecentralen efter att ha jobbat över 12 år på Stiftsgården Lärkkulla i Karis. I dagboken finns följande rader inristade:

                      Flygplanen flyger högt i dag,

                      medan änderna utför sitt muddringsarbete i viken.

                      En och annan joggare pustar förbi,

                      och vi tankens joggare tittar på.

                      Med ens är allt borta

                      men ändå här:

                      minnesrunor,

                      oslitbara.

Det sista seminariet samma höst på Lärkkulla hade temat ”Konsten att leva” med religionsvetaren och författaren Owe Wikström. Han avslutade med att läsa Tomas Tranströmers ögonöppnardikt, ”Romanska bågar”. Efter seminariet råkade Owe och jag åka i samma flygbåge över till Sverige, då vi fick tillfälle att diskutera gemensamma favoritdikter, bland dem Tranströmers bågar och valv.

 Jag fortsatte raka vägen till Biskops-Arnö, den nordiska folkhögskolan som betytt så oerhört mycket för författare och litteraturälskare i Norden. Väl där sitter en grupp av nordiska folkhögskolaktiva på kvällssits i Birger Gregerssons medeltida kapell, med yrande snöfall ute och fladdrande ljuslågor inne i de halvdunkla valven. Den dåvarande rektorn Birgitta Östlund inleder sitsen med att läsa samma dikt som avslutat mitt senaste seminarium på Lärkkulla:

                      Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

                            i halvmörkret.

                      Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

                      Några ljuslågor fladdrade.

                      En ängel utan ansikte omfamnade mig

                      och viskade genom hela kroppen:

                      ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

                      Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

                      Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

                      Jag var blind av tårar

                      och föstes ut på den solsjudande piazzan

                      tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

                          Signora Sabatini

                      och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Nu skriver vi januari 2014, drygt 14 år efter seminarierna som kopplades ihop av vackra romanska bågar. Min egen arbetskarriär inom Svenska folkskolans vänner bildar en lika lång båge, som nu återkopplar till samma ställe därifrån jag kom. Tacksam för de berikande åren som rektor på Svenska studiecentralen landar bågen på Stiftsgården Lärkkulla igen, där jag börjar som direktor i slutet av mars. På finska finns en fin synonym till arbetskarriär: työkaari (ung. arbetsbåge, vanligen används förstås työura). Viktigast är att bli påmind om Tranströmers visdomsord: Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Björn Wallén