Frivilligarbete är i och för sig inte något nytt för mig. Jag har själv ställt upp i en hel del organisationer (b.a. idrottsföreningar, skoldirektion, nordiska samarbetsorgan) och jag känner folk som är med i Röda Korset, Lions, byaföreningen etc.
Alla gör vi det för den goda sakens skull, utan någon annan ersättning än möjligen kaffe & bulla på mötena. Och så den förlösande känslan av att ha gjort något gott, helt självmant, bara för att man vill och att någon ju ”måste” göra det.
När jag nyligen läste om den själv lätt handikappade unga mannen, som ägnar en stor del av sin fritid åt att hjälpa andra handikappade, blev jag gråtmild .
Och så fick jag häromdagen höra om några andra beundransvärda hjältar, änglar kunde väl egentligen vara en passande benämning.
Dem jag syftar på är de som ställer upp som stödpersoner på Terhohemmet och de andra s.k. hospicen i Finland, där dödssjuka mänskor erbjuds terminalvård. Arbetsteamen består så klart dels av verkligt professionell vårdpersonal, men alltså också av en grupp frivilliga, som hjälper med maten, fixar till saker, deltar i diskussionen och helt enkelt finns till för de drabbade.
De frivilliga på hospicen utbildas för det här krävande uppdraget innan de kan börja och till min häpnad fick jag höra att det finns en kö av mänskor som vill ställa upp och att alla inte ryms med!
Så visst finns det änglar som vandra kring bland oss!
Jag beundrar varje form av altruistisk verksamhet och frivilligarbete överlag. Det stärker tron på framtiden och medmänskligheten.
