”Mamma! Hela min klubb är i vårt rum”, flämtar min 8-åring när hon kommer fram till mig. Vi deltar i ett familjeläger och jag avnjuter saft och kex på gården när dottern stormar fram.
”De kom för att titta!” säger hon andfått.
”Har du bjudit in hela din kurs till vårt rum?” frågar jag förvånat. Vårt rum bebos av tre personer men är egentligen dimensionerat för en. Hur alla hennes kurskompisar kunde rymmas i vårt rum har jag lite svårt att förstå.
”Nej, nej. De kom för att titta på fågeln”, svarar hon. Jag vänder mig långsamt om mot dottern.
”Har vi en fågel i vårt rum?” frågar jag.
”Jo. En duva!” svarar hon.
I trappuppgången är det full kalabalik. Ett tiotal barn tjattrar högljutt när jag kommer ångande.
”Den har skitit på din telefon”, ropar någon.
”Nej nej! Den sket på Linas telefon”, korrigerar en annan.
”Jag skiter i vems telefon den skitit på (föga passande kommentar med tanke på barnens ålder, men jag försvarar mig med den förvirrade situationen)! Är den kvar?” frågar jag andfått.
Och där sitter den på fönsterbrädet och kucklar tyst för sig själv alltmedan huvudet lite stressat rör sig från sida till sida. Vore jag en duva hade jag också blivit stressad om jag varit omringad av 10 högljudda barn och en högröd medelålders kvinna som verkar skärrad. Jag föser ut barnen ur rummet och funderar på vad jag ska ta mig till. Mina lägervärdar, som sa att man får vända sig till dem om det uppstår problem, ser jag inte röken av. Men då kommer Carola från Kokkola. Carola är en handlingens kvinna som är van att handskas med djur. I ärlighetens namn tycker jag att duvor är väldigt obehagliga, speciellt i möblerade rum, men Carola tar det lugnt. ”Kanske jag kunde ta i den om jag har tillräckligt mycket papper”, säger hon fundersamt.
Jag förser henne med en bunt pappershanddukar och springer ner till köket för att hitta förstärkning. I dörröppningen står Johanna. Hon ser min desperata min och försöker snabbt finna på råd.
”Men men … I köket finns Rune! Han har ju bott i Afrika! Kanske han är van vid dylikt”, föreslår hon.
Rune rycker ut (jag får aldrig reda på om han är van vid dylikt, men han är i alla fall beredda att komma), men vi hinner inte ta många steg innan vi nås av budet att Carola fått ut gästen.
”Jag är ju ganska hårdhänt och den sprattlade lite när jag tog i den och vippade den över fönsterbrädet. Först efteråt slog mig tanken att den kanske var död. Och sekunden efter att jag slängt ut den kom jag på att nåt barn kanske sitter där rakt under på gräsmattan”, utbrast hon. Men duvan damp ner på marken, ruskade på vingarna och tog sin tillflykt till högre sfärer.
På kvällen hittar jag en rullle silvertejp, jesustejp kallas det hos, som Karin klistrat fast på vår dörr. Vi tejpar fast gardinerna för att fortsättningsvis kunna vädra utan att få in oinbjudna gäster.
Något senare hittar jag lägervärdarna Britten och Kicki. Jag undrar försynt var de fanns när jag behövde dem som mest? För vad ska man med lägervärdar om de inte finns där när man har fått en oinbjuden gäst på rummet?
”Det hade väl knappast hjälpt med att säga att vi knäpper våra händer och ber”, säger de lite tveksamt.
Nej. Har man en duva i ett möblerat rum vill man faktiskt hellre knäppa duvan än händerna.
Men två saker har jag lärt mig inför kommande läger:
- Jag vill alltid på bo på samma korridor som Carola från Kokkola.
- Jag reser ingenstans utan jesustejp i väskan.
