Det var på Stadsmissionens loppis i Stockholm. Där hängde fullt med fina produkter som ska återanvändas.
Antingen älskar man ett brand eller så hatar man det. Om man överhuvudtaget känner till det. Brand eller varumärken bygger på värderingar. I värderingarna finns känslor. Jag gillar oftast inte att vara reklampelare, så jag brukar försöka klippa bort reklamdekalerna. Om det inte skulle dyka upp en produkt vars varumärke jag uttryckligen skulle vilja hjälpa till att marknadsföra. Jag gillar småskalig industri och annan lokal verksamhet, inte multinationella bolag med överprissatta produkter.
Nu blev det problematiskt. Där hängde en skön, felfri skjorta i linne, med en fin blandning av färger, för nästan inga pengar alls. Här kan ju en bra produkt (för det var den) komma i cirkulation och få ny användning! Men ska jag gå omkring i en Ralph Lauren? Bara en liten påsydd hästpolospelare identifierar varumärket, men ändå. Den lilla rackaren går inte att klippa lös heller, i så fall borde man sy något annat över.
Jag hade inget förhållande till detta varumärke sedan tidigare. Men alla klockor ringde: den här skjortan har hängt bakom ett av de största skyltfönstren längs de där elegantaste gågatorna i de största städerna. Affärerna där jag känner konstiga blickar om jag av misstag går in. Exklusivt, ojämlikt, utestängande. Affärer som bär sina grundares namn, de som varit företagsamma och blivit stormrika på produkter som bara somliga men ändå tydligen tillräckligt många kan köpa. Kanske många köper dem just därför, för att man vill visa att man inte hör till dem som inte har råd att köpa dem? Inte vet jag.
Den här brandskaparens riktiga namn är Ralph Lifschitz, han föddes av judiska immigranter i Bronx, New York. Det sägs att han under sin ungdom blev trött på sitt tillnamn som lät som ”shit”, varför han tog tillnamnet Lauren.
Jag köpte skjortan i alla fall. Någon ska ju köpa den. Jag tänkte så här: jag kan ju skriva en blogg under rubriken ”Jag köpte en skjorta fast det var en Ralph Lauren”!
