Sabine Forsbloms nya roman, om en flickas tonår i finlandssvenskt 70-tal, är både dråplig och djup: fattigdom, arbetslöshet, slitsam vardag, saknad och sorg – men också det som kan göra tillvaron litet lättare; samhörigheten och karaktärernas obändiga förmåga att kasta ett ”upplyftande” ironiskt skimmer över egna levnadsvillkor och samhällsförhållanden. ”Farsan var en stor humorist, socialist, ateist, nikotinist och pessimist. Det var kanske för att han var det sista som han också blivit det första. Hur skulle han annars stå ut med att vara allt det där”. Berättarens röst och tonfall kan ”höras” genom romanen, nästan som att sitta vid samma bord och lyssna fram hela skildringen. Forsblom har förmåga att snabbt som blixten svepa fritt från det nära till det breda perspektivet. I en scen i romanen ”vrålar det till på gården så fönsterrutorna skallrar och in träder de fem bröderna Dalton. /—/ För det var så med den här brödraskaran, att flickorna sprang efter dem så som flickor alltid gjort efter de pojkar som lockar med fara och förtappelse / — / Och OM en flicka någonsin får en riktig bandit på kroken så slutar det vanligtvis med att hon sitter ensam vid sitt köksbord och slätar ut bordduken med handen medan hon tittar ut genom fönstret och väntar så där som kvinnor gjort i alla tider. Väntar på någon och något som aldrig kommer.”
Berättelsen om Betinkans uppväxt och tonår i ett arbetarhem i en småstad är rätt unik i den finlandssvenska litteraturen även om arbetarhemmen inte är något främmande för Svenskfinland, trots att det ibland hävdats att så skulle vara fallet. Det hävdas av dem som inte brytt sig om att se alla skikt, eller erkänna dem. Jämfört med Sverige eller det finska Finland har de skönlitterära berättarna i den här genren dock i stor utsträckning saknats hos oss. Mera finner man skildringar med handlingen förlagd till landsbygd och skärgård, ofta ändå återgivande lika hårda uppväxt- och levnadsvillkor. Söker man traditionen finner man kända namn som Sally Salminen, Anni Blomqvist, Olof Granholm, Jarl Sjöblom, för att nämna några. Mary-Ann Bäcksbackas Långt till himlens bord (1982) om Mias vuxenblivande i Åbo är en urban skildring som jag anser att ofta glöms i sammanhangen. Och en given föregångare: Anna Bondestams Klyftan (1947) om en ung proletär flickas upplevelser under inbördeskriget inte att förglömma.
Men när jag läser Betinkan är det närmast till nyare svensk litteratur mina tankar går. Jag har inte läst och har inte på något sätt koll på allt som kommit ut men Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) kommer för mig, och Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006). Kampen för tillvaron hos barnet är lika knivskarp och handfast och oförbehållsam här. Utan den stundom galghumoristiska vinklingen skulle det ibland vara nästan outhärdlig läsning. De är ett slags överlevnadslitteratur och Betinkan hör i min läsning hit.
Läser som bäst Lars Sunds nyutkomna uppväxtskildring Där musiken började med handlingen förlagd till Jakobstads 1960- och 70-tal. Om Forsblom genast i början av Betinkan driver lekfull gäck med lokala Lucia-arrangemang så finner jag i början av Sunds berättelse en oemotståndlig skildring av en självständighetsfest som kommer av sig. Kan inte vänta att fortsätta läsningen.
arbetarskildring, klass-samhälle, överlevnadshistorier, vuxenblivande
