När jag var liten pratade min pappa alltid om hösten, om en längtan till september med det klara ljuset och den friska luften, med det tomma havet och stränderna, de soliga, kyliga dagarna. Min pappa han höll sig helst i skuggan under sommaren, tyckte det var olidligt hett och mycket sommargäster, båtar och vattenskotrar. Ofta höll han en del av sin semester i september, vandrade i skog och mark, jagade, fiskade.
När jag var liten var det svårt att förstå längtan till september där mitt i sommarhettan, de var ju den bästa tiden på året med simning och sol, jordgubbar och glass, släkt och vänner som kom och gick. Men nu förstår jag längtan till den klara, friska höstluften och skogen, det kalla blåsiga havet. Rågen som gul och stark vajar i vinden på åkern, gäddan som slår i viken när vattnet blir svalare.
Lugnet efter sommaren, en tid med mindre förväntningar då det inte finns sommarteatrar, sommartorg eller andra sommarprogram. Det är inte så mycket som ska hinnas med, det blir ett lugnare tempo där det finns rum för lugn och stillhet. Skuggorna blir längre, natten mörkare och stjärnorna klarare. Båtarna som i väntan på att bli uppdragna fylls med regnvatten och som nu blir förtöjda med eftertanke för att hålla höststormen.
Ju äldre jag blir desto mera tycker jag om hösten och skogens silhuett som mörknar i den blåa kvällen. Brasan, tröjan och oljelampan. När det som Tove så fint beskrev blåser storm därute och stänger sommarns dörr och den blommande sommaren snart är slut. Jag förstår sommarlängtan, men ännu bättre förstår jag nu även septemberlängtan.
