Fästa blicken, spana, speja, uppfatta, granska, blicka, titta. Det här är bara några enstaka synonymer till verbet ”se”, bland alla dem, spalt efter spalt, som finns i ordboken. ”Se” har flera synonymer än de flesta andra ord. Uppenbarligen ett särdeles viktigt ord i vårt språk – och följaktligen i våra liv. Därtill kommer en mängd idiom och språkliga uttryck där just det här verbet ingår; se sig för, se hur landet ligger, se i nåd till, se med oblida ögon, se rött, se ned på, se tiden an, se dagens ljus, se genom fingrarna med – för att bara nämna några. Ytterligare finner man alla de synonymer som har med ”insikter” att göra; bedöma, uppfatta, förstå, uppleva och veta – bland andra.
Jag har denna vår och sommar haft anledning att reflektera över ordets mest konkreta innebörd. Jag såg helt enkelt mycket illa, kunde bara med svårighet läsa och skriva. Men mina ögon opererades och idag ser jag bättre än jag minns att jag skulle ha gjort någonsin tidigare. I mitten av behandlingsprocessen var vardagen besvärlig, jag hade rätt bra syn på ena ögat men kraftigt nedsatt på det andra. Jag hann under några veckor få en uppfattning om vad ett regelrätt funktionshinder skulle betyda. Idel osäkerhet, fumlighet, obalans och otålighet.
En avlägsen släkting till mig, som jag beundrade mycket, var blind hela sitt liv. Jag lärde känna henne närmast hemma hos min mamma, som hon ofta besökte i vuxen ålder. Hon kunde inte se men hade musikens gåva, hade utbildat sig till kantor och var yrkesverksam en stor del av sitt liv. Hon var också pianist och spelade gärna klassiskt. Jag föreställde mig att hon levde i musiken, ”såg” och spelade dess innehåll och mening. När vår psalmbok förnyades för ett antal år sedan lärde hon sig de nya noterna och ändringarna så att hon slutligen kunde dem ”by heart”. ”Det var lärorikt men ganska hårt jobb”, var hennes kommentar den gången. Prövningarna var många men ingenting var omöjligt.
Författare vidgar gärna begreppen, ”metaforiserar” dem. Många är de som använt seendet i olika överförda betydelser, bland dem inte minst Bo Carpelan. Han talar om barnets ”oförvillade blick”, innan det av de vuxna lär sig ”oseendets hårda konst”. Han ser fantasin som seendets och inseendets själva källa. Han var upptagen av seendets funktioner och betydelser genom hela sitt författarskap. Det vi kan se – ljus, mörker, skugga, skymning, landskap och rum med dörrar och fönster – får i hans texter stå för mycket av det vi de facto inte kan se. Jag kunde ha hittat exempel ur snart sagt vilken som helst av hans diktsamlingar men lämnar gärna över till er följande rader:
Genom det öppna ögat
det uppmärksamma hjärtat
de frilagda städerna
vindfartsvägar
(Ur I det sedda, 1995)
Om också berg sjönk ner i mig
och trädens skuggor skulle skymma
en doft av hägg och lindens lek
kring varma dagars honung, binas
sång och junis klarhet – om allt detta
förvandlas till natt, så skulle dock
mitt öga söka himmelsvalv och gräs,
och hjärtat söka diktens klara stjärna
och orden som var gryningsmorgon
i tystnad rymmer längtans glans
och mål att överleva döden:
ett varde ljus.
(Ur den postumt utkomna Mot natten, 2013).
