De börjar lida mot sitt slut. Mina pärldagar. Jag kallar dem så eftersom de är som pärlor på ett band. Alla rätt lika varandra, men var och en skimrande för sig. Som helhet en fröjd. För ögat, men framförallt för själen.
Folk frågar vad jag gjort på semestern och vad skönt att kunna svara med ett ”Ja, vad har jag gjort? Jag har tagit dagen som den kommer”. Jag är priviligierad på så sätt att jag har en sommarstuga vid havet att dra mig tillbaka till. En stuga som har funnits i mitt liv så länge jag minns. En stuga, där dofterna för mig tillbaka till barndomens oändliga soliga somrar. Där stenar och träd känns som gamla vänner eller som en sorts trygga äldre släktingar som bryr sig om, men inte ställer krav. Som är glada bara över att jag finns.
Här har jag varit största delen av tiden. I sommar har vi dessutom haft sällskap av vår dotters katt Rafael. Vilken ro att få vakna till en liten tass på min näsa och att sedan tillsammans få hälsa den nya dagen med att sträcka på våra kroppar – så där riktigt på kattvis. För den, som jag, som ibland har för lätt att känna oro och stress är en katt den bästa förebilden att ha. God mat, sköna platser att koppla av på och lek då man känner för det – är det inte det allt egentligen handlar om? Så har också jag levt mina dagar i sommar.
Så småningom ska jag ta mig an den stora världen igen. Med den styrka vilan i min lilla värld givit mig. Jag har det bra.
