I den idylliska höbärgningens tid, där historiens vingslag är nära, sitter vi högst uppe på hölasset. Solen börjar gå ner, svetten pärlar sig i pannan och händerna känns tunga efter allt bärande. Då börjar vi prata om det som händer när sommargästerna åkt. Om vardagen och vintern, om hur staten begränsar bondens liv och yrke, om hur det känns att bli styrd uppifrån utan påverkningsmöjlihjeter. Om hur delaktigheten i besluten saknas, om hur bonden blir som ett barn som ska regleras och bestraffas.
Varför gör vi såhär, varför lemlästar vi bonden? Vem gagnar detta? Att bonden tvingas skära ner, förstora, rita om, sträcka på sig, krympa ihop, effektivera, minimera för att passa in. Rama in sig så att det passar staten. Kräver att hen fyller vissa krav, skär bort en hand eller ett ben för att fylla normerna, statens och EUs normer. Fastän ingen blir skadad, ingen far illa, ingen snedvriden konkurrens sker, så ska det styras och administreras uppifrån. Fastän bonden har styrt och ställt själv i flera hundra år.
Nu känner jag inte till detaljer om stöd, slakt och sående men min frustration bottnar sig i begränsningen av yrkesrollen. Litar vi inte på att bonden själv kan fatta beslut när staten reglerar i denna mån? Yrkesstoltheten får sig en törn då autonomin minskar. Ju mera vi stryper om, desta färre bönder har vi kvar.
Redan nu ser vi en sjunkande trend bland unga, få studerar ämnet, få vågar ta över sin släktgård.
Vi hoppar ner från hölasset, traktorn backas upp och vi skyndar oss upp på lagårdsvinden, där höet tagits in i generationer. Svalorna kretsar kring ladugården, hönorna går och pickar, potatisen växer och sommarkvällen är ljuv. Hur ser det ut här om 50 år tänker jag, är detta inte mera värt? Vad händer sen då bonden inte längre finns? När vi lemlästat och skurit, då Evira ställt sina krav som skjutit ut bonden över gränsen, då traktorn stannar och ladans dörr inte längre öppnas. Är inte bonden och lantbruket mera värt som en nationalikon i den finländska identiteten? Kommer vi inte att ångra oss?
