Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd,Pamela

Slumrande släkttoner

8 Jul , 2018, 22.51 pamelagranskog

 

Gästerna samlas. Foto: Kaisa Karlström

Jag tror det var psalmerna och allsångerna som utlovades i programmet: I denna ljuva sommartid, Jag har ett hem ett ljuvligt hem, Slumrande toner som lockade mig till släktmötet i stället för en förhoppning om att återse släktingar. Hur som haver satt jag i alla fall i Nedervetil kyrka och samlades efteråt med alla andra deltagare på Gillestugan i samband med Slotte-släktens traditionella släktmöte. Släktföreningen grundades sommaren 1945 i samband med avtäckningen av Alexander Slotte-bysten i Nedervetil. Släkten är stor och träffarna som arrangeras vart fjärde år samlar i regel kring 400 medlemmar.

Förvisso har jag deltagit 2006, men det var i egenskap av medverkande i programmet. Sen kom småbarnsåren och släktmöten kom inte speciellt högt upp på prioritetsordningen. Men i år deltog jag. Visst lockade festtalaren Tove Slotte, illustratören bakom 80 Muminmuggar, men jag sökte ändå nåt annat, nåt mera svårgripbart.

Jag skulle överdriva om jag påstod att jag kände samhörighet med alla andra deltagare. Visst har jag både släktingar och bekanta bland gästerna, men många andra har betydligt fler kära återseenden än jag själv. Det jag söker är en större kontext, ett sammanhang, för mig själv. Det är via mamma, som lämnade oss för snart två sedan, som vi finns i Slotte-släkten. Hon deltog sporadiskt i träffarna, men trots det har jag ett behov av att positionera mig själv i den släktkontext som var hennes; att själv få se hur släktled läggs till släktled. Innan jag stiger in i kyrkan går jag till hennes grav, som om jag ville berätta för henne att jag är där, att jag söker hennes bakgrund, våra gemensamma rötter.

”Mossbeväxt är trappan och ogräsen gro”, brukar min pappa citera när han sitter på trappan vid sommarhuset i Nedervetil. En vinterkväll står jag i mitt Helsingforskök med radion påslagen och hör plötsligt Slumrande toner i en instrumental version med Mellersta Österbottens Kammarorkester. När den sista tonen klingat ut torkar jag tårarna. Deras klang slår an en sträng inom mig som går tillbaka till min barndom, min familj, min släkt, min historia.

Det är andan, klangen och orden i psalmerna och sångerna som berör mig, bär mig och drar mig tillbaka. Lars Huldéns psalm Jag har ett hem ett ljuvligt hem var inledningspsalmen under mammas jordfästning. Nu ljuder den i samma kyrka, under samma altartavla, i en släktkontext som hon gett mig. Jag torkar förstulet tårarna och låter mig omslutas och bäras av stunden, ljuset och det himmelska hopp som psalmen ger.

Under ljusa sommarkvällar vandrar jag omkring på begravningsplatsen i Nedervetil. Jag böjer mitt huvud. Jag träder försiktigt. Platsen är helig. Jag är omringad av sällsamma röster ur gravarnas dunkel. De berättar för mig vem jag är, varifrån jag kommer, var jag hör hemma.

Då känns det tryggt att vandra vidare.

,

2 kommentarer

  1. S-O Fredriksson skriver:

    Tack för berörande tankar! Ha en skön fortsättning på sommaren!

Kommenteringen är stängd.