”Solnedgång inträffar när man, från en planet eller annan himlakropp som roterar runt solen, tycker sig se solen sakta gå ner bakom horisonten” (Wikipedia).
***
Vi har sommarstuga vid vattnet. Inte en sån där andra åretruntbostad, utan en stuga som man kan bo i på sommaren om man inte är kräsen. ”Villa” kallas det av någon anledning i våra trakter.
Det händer inte så mycket där på villan. Och det är det som är villa. Man är, vinden susar i trädkronorna eller låter bli, vattnet rör sig eller står stilla, tiden står mera stilla än annars.
Något viktigt som ändå händer, och en påminnelse om att tiden ändå går, är den dagliga solnedgången. Det ”event” som kanske är det mest beskådade och fotograferade över hela världen, fast det inträffar överallt varje dag.
Solens uppgång skulle säkert vara en lika stor global händelse, men det är inte så många av oss som är vakna då.
Hos oss ska solnedgången i alla fall beundras, och ofta fotograferas, varje gång när förhållandena låter det göras. Den är ju unik varje gång. Ett nytt konstverk, som inte ser likadant ut någon annanstans, aldrig har sett ut så tidigare och aldrig kommer att se ut på samma sätt igen, någonstans i världen. Ett några minuters verk, några sekunder när solklotet till slut slinker ner bortom horisonten.
När ridån gått ner och föreställningen är över, kan man ännu bjudas på ett fascinerande extra nummer när solens strålar en lång stund fortsätter att belysa och färgsätta molnformationer och natthimlen.
Och allt är bara en följd av att klotet vi sitter på fortsatt att i jämn takt rotera sitt varv, med en hastighet som vi kallar dygn på vår tidsskala. Och vi ”tycker oss se att den sakta går ner bakom horisonten”.
