Av Karin Ihalainen
Det var bara två gånger om året som vi fick läskedryck. Den ena gången var på julafton och den andra på midsommarafton. Båda dagarna var förknippade med något magiskt och kändes ända ner i maggropen.
Jag bodde i Gästrikland och firade midsommar med majstång, spelmansmusik, folkdräkter och midsommardans. Vi brukade åka till Gammelgården i Torsåker. Mamma gjorde matsäck och packade ned den i frysväskan. Där låg också läskedrycksflaskorna och väntade.
Pappa lastade in fällstolar, campingbord och en stor filt i bagaget på Volvon.
När vi kom fram till Gammelgården var midsommarstången klädd men ännu inte rest. Att resa stången var det mest spännande programnumret.
Det var bara karlar och stora starka pojkar som deltog i resningen. Vi andra höll oss lite i bakgrunden. När stången var rest utbrast alla i hurrarop.
Sedan började ringdansen. Först ut var barnen. Vi dansade Små grodorna, Räven raskar, Prästens lilla kråka och alla andra ringdanser som vi brukade dansa kring granen på julen.
Jag vill gärna minnas att det var sol. Att vi hade söta sommarklänningar. Och att alla var glada.
Spelmännen hade folkdräkter på sig, det är jag säker på. Och de spelade den allra vackraste musik jag kunde tänka mig.
När dansen tog slut var det dags för matsäcken. Läsken. Och godispåsen.
På midsommaraftonen var godispåsen större än någonsin.
När jag blev lite äldre kom en annan viktig tradition in i midsommarfirandet. Sju blommor under huvudkudden. Mest för att det hörde till men också som en försiktig önskan om att i drömmen se något spännande. Att där få möta den allra viktigaste personen i mitt kommande liv. Min livskamrat.
Det gjorde jag. Inte i drömmen men en annan vacker vinterdag.
Jag tror att midsommarblommorna hade sina stjälkar med i spelet. Sju blommor betyder ju ”Jag älskar dig” på blomsterspråket. Att jag trodde på kärleken hjälpte mig nog att se den när jag mötte den.
Tillsammans med min livskamrat lämnade jag barndomens somrar bakom mig för att skapa en ny tillvaro i grannlandet i öst.
Men jag tog midsommaren med mig.
Varje midsommar, i många års tid, återupplevde jag barndomens lyckligaste fest. Jag plockade famnen full med blommor. Min man spikade ihop stången. Tillsammans klädde vi den, reste den och dansade Små grodorna, Räven raskar och Prästens lilla kråka runt den.
Våra finska grannar smålog men uppskattade vårt midsommarfirande. Med våra fem barn var vi ju lika många personer i familjen som blommorna i midsommarbuketten.
Idag har mina barn hittat sina egna livskamrater. Och till bröllopsmusik har det spelats den allra vackraste spelmansmusiken.
På så sätt har midsommarfirandet från Gammelgården i Torsåker följt mig genom hela livet.
Men ikväll när familjen samlas för att fira midsommar blir det ingen midsommarstång. Knappast någon spelmansmusik heller.
Istället tror jag att vi tänder ett midsommarbål, grillar korv och badar bastu. Kanske tar vi fram en gitarr och sjunger några sommarvisor kring elden.
Mina vackra barndomsminnen bär jag med mig och de hjälper mig att se det goda i livet.
Även när det ser lite annorlunda ut.
Men en sak ger jag inte upp.
Läskedrycken.
Det ska vara en flaska läsk åt oss var.
