Varje vår och höst brukar jag ha en väldig lust att börja cykla till jobbet. Det är ganska exakt 6 km mellan mitt hem och Medis i Mariehamn, så det är precis lagom. Inte för att jag skulle ha något emot om det var litet kortare väg, men mera ska det definitivt inte vara. Sedan några år tillbaka finns det dessutom en utomordentligt fin cykelväg, så det finns inga argument för att låta bli att cykla.
När barnen var yngre och gick i skolan i stan gick cykelplanerna om intet för att det skulle hämtas och skjutsas eller för att det skulle handlas och lagas middag innan jag sedan skulle tillbaka till stan för att hålla kurs och då fanns det helt enkelt inte tid.
Väldigt många gånger blev det bara en eller högst två cykelturer innan vinterkölden och halkan slog till eller vårterminen tog slut, så i år har det blivit nytt personligt rekord. På fyra veckor blev det nio cykeldagar. Två gånger i veckan först i tre veckor och sedan ökade jag på med tre dagar den fjärde veckan. Det var härligt! Pigg och glad småsprang jag upp för trapporna på jobbet när jag kom fram, bytte om och satte mig vid skrivbordet för att ta itu med dagens uppgifter.
Förutom att man blir piggare av den friska luften och motionen så blev jag glad över bilisternas beteende. Det är otroligt så uppmärksamma de är! När jag närmar mig ett övergångsställe på ”Östra utfarten” i Mariehamn saktar de in i så god tid att jag nästan får skynda mig fram till de vita strecken. På ett par ställen finns det övergångsskyltar med blinkljus som sätts i gång när man kommer närmare, men jag är säker på att bilisterna inte väntar på ljussignalen utan de saktar in redan före. Med cykelhjälmen på antar jag dessutom att mitt vita hår inte syns så bra att de ens tänker på att de ska göra livet lättare för den gamla damen på cykel där borta.
Men priset tar ändå bilisterna på Lemlandsvägen som saktar in även när jag ställer mig vid vägkanten för att gå över där det inte finns övergångsställe eller blinkande lampor. Det är nämligen så att trots att den fina asfalterade cykelvägen fortsätter rakt fram så vill jag just där korsa vägen och komma in i lövskogen vid Nabben. Cykelvägen/promenadstigen på den sidan är inte asfalterad och det går lite tyngre än på asfalten, men det är så mysigt med det gammaldags underlaget och fåren i inhägnaderna bräker och fåglarna kvittrar. Blomsterprakten är också en upplevelse. Så därför ställer jag mig vid vägkanten och tänker att snart blir det en lucka i trafiken och jag kan smita över. Men då saktar de in i alla fall. De stannar och släpper förbi mig fastän det inget övergångsställe är.
Bilden är från Tullarns äng i andra änden av Mariehamn, men det är precis lika fint på den lilla grusstigen från Nabben till Mariebad där jag så gärna cyklar. (Bild från Visit Åland: http://www.visitaland.com/fi/tullarns-ang-5/).
Hur det gick den här veckan? Dessvärre inget vidare. På måndag och tisdag var det storm, på onsdagen blev jag så sen och i går hade jag ingen lust. Men idag tittade cykellusten fram igen – ända tills jag erinrade mig att jag måste skaffa hem en säck pellets till hästarnas kvällsmat. Det går bara inte att ha en sån säck på pakethållaren. Jag vet att min morfar på sin cykel transporterade hem ett jättestort skrivbord som han byggt när han var ung och jobbade på snickeri. Men då gick han nog och ledde cykeln. Så det fick bli bil idag igen. Men nästa vecka ska det bli andra bullar…
Siv Ekström
