Finlands ”paketreselag” (Lag om kombinerade resetjänster) skrämmer och hämmar olika aktörer som inte borde behöva känna sig påverkade. Som små föreningar och skolor, utbildningsarrangörer. Det har skapats en föreställning om att det är bara legaliserade researrangörer som får erbjuda möjlighet att förflytta sig i grupp.
Jag jobbar på en folkhögskola. Det kallas per definition fri bildning i lagstiftningen. Skolan inledde sin verksamhet redan 1891, men först på 1990-talet började vi ta ut svängarna lite ordentligare. Då förverkligades tanken att allt lärande (jag ogillar ordet ”undervisning”) inte nödvändigtvis behöver ske i klassrum eller ens inom en skolas område. Man kan åka bort, kortare eller längre, och komma tillbaka. Det huvudsakliga nya då kunde sammanfattas med orden outdoor education. Pedagogiken har sedan fördjupats och effekterna har spridits till olika linjer och kurser.
Det är mycket man kan göra genom att vara lite rörlig när det gäller att lära sig. Ta ett hopp tillbaka i världshistorien: när har människan lärt sig nya saker som påverkat hela mänskligheten? Plocka bort resandet, förflyttningen – sedan är det inte mycket som är kvar!
På finska säger man klokt: ”kun kaukaa hakee, niin likeltä löytää”. På svenska har vi parallellen ”borta bra men hemma bäst”. Det handlar om att skifta fokus. Livets verkliga utmaningar är mångdimensionella. De nya lösningarna och utvecklingsmodellerna föds när man lyckas blanda korten, när rörligheten kommer in i bilden. Redan en ettåring gör det instinktivt: förflyttar sig kontinuerligt och tar in nya intryck. En ny kontext sätter igång hjärnan, nya signalbanor skapas. Nya upplevelser stannar i minnet. Goda och utvecklande upplevelser, kanske med utmaningar som övervinns, skapar nya beteendemönster som kan styra beteendet på ett positivt sätt. Den sociala dimensionen kommer fram på ett naturligt sätt och förstärker lärandet ytterligare.
Snart ska jag ut och vandra igen. I detta fall en kortkurs, där den del som förhoppningsvis igen kommer att skapa bestående spår hos deltagarna är när vi går. Nästan 100 km på fyra dagar, längs en historisk pilgrimsled i Sverige denna gång. Med lätt ryggsäck, övernattande på enkla boenden. Nya miljöer, fysisk utmaning, god sömn, social samvaro. Goda samtal, tystnad också.
Min skola är inte en researrangör som konkurrerar i resebranschen. Det är inte den yttre resan per se som är kärnan. Volymen på själva förflyttningsverksamheten är inte heller sådan att den utgör ett hot mot någon annan aktör.
Jag tänker inte smälta att miljöbyte är något som en lärandeorganisation inte skulle få syssla med. Det är den rörliga människan som lär sig något.
