Av Karin Ihalainen
Jag känner hur ångesten tar ett hårt tag om mig. Hör mig panikandas, väckarklockan ticka och maken snusa.
Ett tåg drar förbi. Morgontidningen droppar ned i brevlådan.
Snart gryr en ny dag men jag har inte ännu somnat bort från den gamla.
Jag hör mig själv snyfta till. Det är så ynkligt. Att inte kunna sova.
Hela dagen har jag kämpat på med alla måsten. Jag har gjort mina plikter. Löst problem. Fostrat, undervisat och tröstat. Utvecklat och skapat nytt. Skött hem och familj.
När kvällen kommer är jag slut. Benen värker och huvudet vill explodera. Hela kroppen ropar efter vila.
Då skulle jag helst av allt önska att kampen var slut, för en stund. Att mörkret skulle omfamna mig och sömnen vagga mig till ro. Som ett tack för den dag som gått, som en belöning för allt jag orkat med.
Men så blir det sällan. Även sovandet har blivit en prestation som bara lyckas om allt görs rätt. Måttligt med jobb och minimal stress. Hälsosam mat, frisk luft, motion, regelbundenhet och inget kvällskaffe.
Och ytterligare hundra tips för oss med sömnproblem.
Ja, det är ju inte bara jag som lider av detta. Vi är ungefär en miljon finländare som kämpar mot nattens skuggor. Främst vuxna men också barn. Man möter oss i skolorna, på sjukhusen, i bussen och i kassan på varuhuset. Kanske undrar man varför vi är så lättirriterade, varför blicken har stannat eller varför ögonlocken hänger. Eller varför håret är risigt och hjärnkapaciteten långsam.
Sömnproblemen går i vågor. Flera sömnlösa nätter följer ofta efter varandra. Ibland känns det som att kroppen inte längre minns hur trötthet känns. Den bara lider och kvider. Då är alla goda levnadsregler som bortblåsta. Utan nattens vila förmår kroppen inte prestera. När skymningen faller finns bara en önskan, att sömnen skulle knockouta en så att man helt utan egna prestationer skulle somna snabbt och vakna glatt.
Även om hälsovården i allmänhet talar om sömnlöshet som ett hälsoproblem så finns det också de som menar att sömnbehovet är väldigt individuellt och att människan klarar sig även med mindre sömn. Studier bland folk som lever på samma sätt som vi gjorde förr, dvs bortkopplade från elektricitet och teknik, visar att för mycket sömn egentligen är ett större hälsoproblem än för lite.
Den forskningen tänker jag för egen del bekanta mig mera med. Inte bara för att den ger mig sinnesro utan även för att jag tror den kan stämma. Mycket av den ångest som sömnlöshet orsakar har säkert att göra med oron för vad den ska leda till. Depression och utbrändhet är två scenarier som ofta målas upp. Vem vill dem? Kanske läkemedelsindustrin också har utnyttjat den sömnforskning som pekar på att människan måste sova minst åtta timmar per natt. Då många av oss inte gör det skapas ju ett behov av sömnpiller.
Om sömnbehovet däremot ses som individuellt blir det mycket lättare att handskas med. Det blir mindre rätt och fel. Och definitivt mindre ångestladdat.
Nästa natt när jag ligger i min säng och snyftar över sömnen som uteblir så ska jag trösta mig själv så här:
– Du orkar nog imorgon även om natten är kort. Du har ju orkat förr också.
Om dessa ord inte lugnar ner mig så säger jag så här:
– Livet är så kort. Det är onödigt att sova bort!
Om snyftandet inte ännu heller tar slut så får jag väl säga till på skarpen:
– Lugna ner dig nu! Förr eller senare får du nog vila ut.
