”Yllesocksdagar, det är vad du behöver”, sade sköterskan åt mig. Efter att ha arbetat alltför mycket alltför länge utan att ha förstått återhämtningens betydelse hade jag kört in mig själv i en återvändsgränd. En mörk gränd där väggarna kändes allt brantare och där allt så småningom förlorade sin mening – jag gick bara från ett måste till det nästa. Fast övertygad om att allting skulle braka ihop om jag inte skötte alla de uppdrag jag åtagit eller kanske snarare pålagt mig. En duktig flicka.
Men en morgon sade det stopp. Kroppen vägrade samarbeta. Som tur var hade jag ändå så mycket klarsyn och krafter kvar att jag förstod att jag inte skulle greja detta själv längre och sökte hjälp. Trots att det idag gått flera år sedan den där morgonen i november ser jag allt framför mig som igår. Den vänliga sköterskan som direkt tog emot mig. Krukväxterna i fönstret och den mjuka fåtöljen jag fick sjunka ner i. Den där sköna känslan av att få ge upp, att sluta kämpa, att ha nått botten.
Som lär vara typiskt för oss ”duktiga flickor” levde också jag i villfarelsen att det mesta låg på mina axlar, att jag måste sköta om både det ena och det andra, som om ansvaret skulle vara bara mitt. Så mycket att jag glömde att sköta det trots allt viktigaste – mig själv. Jag hade ignorerat de allt starkare signalerna min kropp skickat, från sömnlöshet och illamående till hoppande hjärta och starka overklighetskänslor. Som tur är var min kropp ändå klokare än jag. Idag kan jag säga att den räddade mig.
Enligt statistiken ökar antalet sjukskrivningar relaterade till stress och utmattning kraftigt. I Sverige har antalet ökat sexfaldigt sedan 2010. I Finland registreras utmattningsbesvär som depression och är därmed inte lika lätt att beräkna. Särskilt drabbade är kvinnor, ofta engagerade personer med aktiva liv. Utmattad kan man bli också fast man trivs bra med vad man gör, men ett starkt engagemang kombinerat med en för stor ansvarskänsla kan bli för mycket.
Livet lär och de åtta månader jag levde mina yllesocksdagar hör idag till en av de bästa lärdomar jag fått. En tid jag trots allt det jobbiga inte skulle vilja vara utan. Jag lärde mig att säga nej, att stå upp för mig själv och att våga sätta mina egna behov först. Min omgivning säger att jag blivit tydligare – men säkert också besvärligare. Den viktigaste lärdomen är ändå den att livet höll och fortsatte, trots att jag inte klarade av att uppfylla allt det jag trodde att jag måste. Trots att jag upplevde att jag svek. Ingen blev arg – tvärtom! Jag har bemötts med en överväldigande värme och förståelse. Och idag förstår jag att unna mig regelbundna yllesocksdagar. Dem mår vi alla bra av!
