Vad var det för ett ställe jag besökte egentligen?
Området kallas ofta Mellanöstern, men den benämningen vidkänns sällan av dem som bor där. Sydvästasien skulle många där kanske snarare se området som. Eller varför inte Främre Orienten? Botaniserar man längre i namnfloran kommer man till Levanten, en annan benämning på ett område som ligger österut och hyser den uppgående solen. Problemet med alla de här beskrivningarna är att de är mer eller mindre europeiska.
Hela området är en vägkorsning mellan Europa, Afrika och Asien. ”Den bördiga halvmånen” breder ut sig här. De tidigaste kända civilisationerna uppstod här. Fyra världsreligioner har sitt ursprung här.
Gammalt så det förslår. Men blir det någonsin färdigt?
Formellt reste jag till Israel, som stämplade mitt pass. Vilket känns bara som en av flera möjligheter. Jag omges av araber, judar, kristna, muslimer, palestinier. Men vems land är detta, vems hem? Vem är det som har rätt att bestämma här?
Några dagars vandring i norr, i Galiléen. Här känns det mera lättdefinierat. Den lilla staten är judisk, men här är det hemmamarker för kristendomen, den största av världsreligionerna. Det är lugnt att ta sig fram genom vacker natur, skog och landsbygd i grönska och blomning. Ingen känsla av osäkerhet eller faror, osämja eller stridigheter. Slätterna och höjderna kunde berätta mycket, men helst verkar de vilja berätta om tusenåriga tider av fred och rik samvaro. Marken är både föränderlig och evig. Den är trygg.
Ett större, inhägnat militärområde passeras, blandar bort det fridfulla intrycket. Utan en extremt stark försvarsmakt, skulle det här landet vara till överhuvudtaget? Regionens alla länder hänger hungriga vid den här ”vägkorsningen”. Som utomstående gröngöling har jag ingen som helst chans att förstå frågeställningarna.
I Jerusalem accentueras problematiken. En komplicerad krutdurk. Många parter gör anspråk på små ytor och historiska platser. Det är falafel på menyn. Ursprungligen en arabisk rätt, sedermera med status som israelisk nationalrätt.
Att gå längs en stig i Galiléen känns bäst.
