Vi var många som efter en kortare inre kamp gjorde samma uppdatering i våra sociala medier.
#metoo
Och under några dagars tid svämmade nyhetsflödet över av kränkta medsystrar. De flesta med en tyst berättelse. Plötsligt tordes vi erkänna det som ingen av oss någonsin talat med varandra om. Det som vi burit med oss som en tyngd på våra axlar, som en sten i våra skor, som ett sår i våra själar. Det där otäcka och fula som hände när vi minst kunde ana det. I barndomen. På skolan. Bland vännerna, på jobbet, på semesterresan. Som inte gick att prata om. Som var motbjudande. Förnedrande. Förtryckande.
Vi kunde erkänna att det hade hänt.
Och att det inte rätt.
Kampanjen som hade sin början inom filmindustrin öppnade mångas ögon. Såväl orätten som kraften i sociala median blev synlig. Det som börjat som ett upprop slutade med offentliga rättegångar där människor miste sina jobb, sina familjer och en del – hela sina liv.
Kampanjen var bra. Men svår. Och allt blev inte helt rätt.
När man som jag jobbar inom skolvärlden med det allra värdefullaste Finland har, barnen, så måste man så här i #metoo-kampanjens kölvatten ställa sig frågan:
-Vad kan vi göra för att det här inte ska hända igen?
-Hur kan vi rusta våra elever för ett tryggt, jämlikt och lyckligt vuxenliv?
Ett viktigt kapitel i den läroplan som skolan idag följer är det som handlar om utvecklingen av elevernas mångsidiga kompetens. Den är indelad i sju delkompetenser och den sjunde kompetensen är Förmågan att delta, påverka och bidra till hållbar framtid.
Javisst, detta är vårt uppdrag. Skolan ska och kan göra mycket! Vi har fina verktyg för att jobba med det här. Men vi behöver er andras hjälp!
Barnen lever inte längre i en bubbla. Tvärtom. De lever ständigt nätuppkopplade och utsatta för vuxenvärldens nycker. För det är väl vuxna som skapar programutbudet på teven, spelen på datorn och rubrikerna på löpsedlarna? Jag menar inte bara våldet, brottsligheten och den nedåtgående moralen. Jag tänker också på alla olika reality-program dit deltagarna anmäler sig frivilligt. Flickor som tävlar om samma mans gunst. Äktenskap som inleds mellan obekanta människor. Partner som bedrar varandra inför tevetittarnas åsyn.
Och sedan ger intervjuer om hur det känns.
Sådant sätter väl spår i själen? Det gör väl ont att bli ratad? Det är väl förnedrande att bli bortvald, sviken, utnyttjad?
Det här kan skolan inte skydda barnen från. Vi kan prata om mediakritik men vi kan inte stänga av programutbudet i elevernas apparater.
Inte ens under skoltid.
Så här tror jag. Om vi verkligen vill skapa en värld där det goda råder så måste vi eliminera det onda. Det handlar inte om åsiktsfrihet eller censur. Det handlar om att ta ansvar.
Eftersom ingen av oss behöver underhållning som innehåller våld, porr, krig eller förtryck men många tar skada av det, så väljer vi bort det. Vi tar ett stort steg framåt och skyddar oss från det onda.
Vi startar en ny kampanj med uppdateringen:
#ansvarsfullmedia
Av Karin Ihalainen
