”Det här gör en gott. Det känns bra att kunna hjälpa till med något konkret”, säger en mamma som sitter bredvid mig på skolgolvet och äter pizza.
Vi har målat hela kvällen. Föräldraföreningen i skolan ville, i samråd med lärarna, piffa upp skolans korridor för att ge våra barn en lite färggladare vardag. Och nu är det talkodags (är talko det finaste ordet finskan kan erbjuda?). En mamma har fixat målfärg, en annan kommer med penslar och tejp. Och så är det en hel drös som ställer upp och målar för brinnkära livet en fredagskväll, sitter på skolgolvet och pausar med pizza och tycker att kvällen känns meningsfull.
Det är samma tankegångar som Matias Jungar tar upp i sin kolumn Talkoandan är död – länge leve talkot i Hem och skola nr 1/2018. ”Vi behöver mera gemenskap, ansvarstagande och möten, där belöningen är känslan av att kunna hjälpa varandra och (möjlig)göra tillsammans. Där fokus är på vi – inte jag”, skriver han.
Och det är väl just det vi upplever, där vi småsvettiga pustar ut på skolgolvet. Vi har gjort något tillsammans, inte individuellt, utan i grupp. Vi har ideat, vi har planerat och vi har förverkligat. Det handlar om en gemensam process mot ett gemensamt slutmål där alla i slutändan är vinnare: både vi, barnen och skolan.
Färg med gemensamma krafter.
