Om ett år fyller Kvinnfolk 40 år. Alltså den åländska folkmusikgruppen Kvinnfolk som jag har spelat med i sedan begynnelsen. Tala om att tiden går fort! Om vi ska ta det riktigt från början så var det så att vintern 1979, när jag studerade mitt tredje och sista år på lärarutbildningen i Vasa, ringde min goda vän Barbro Sundback från Åland. Hon berättade att de åländska politiska partiernas kvinnogrupper skulle samarbeta för att ordna den första kvinnodagsfesten på Åland den 8 mars det året. Barbro föreslog att jag skulle samla ihop kvinnliga spelmän och komma med på festen och spela. Jag ringde runt och fick tag i tio stycken som träffades hemma hos Barbros mamma Isabel på Parkgatan i Mariehamn. Festen skulle nämligen hållas i ett av grannhusen där, i Birgitta Johanssons hus som då fungerade som konstmuseum. Vi hade is i magen och träffades bara en timme innan festen skulle börja. Vi lyckades hitta några låtar som alla kunde och dem spelade vi.
Det var så roligt så vi tyckte vi kunde träffas igen och spela mera. Till sommaren satsade vi på att medverka på spelmansstämman som Ålands spelmansgille ordnade på Jan-Karlsgården varje sommar en söndag i juli. När vi stod där och väntade på vår tur kom vi att tänka på att Ragnar Boman säkert skulle kalla oss för ”Damlaget” och det ville vi inte. Vad ska vi hitta på! ”Säg att det kommer några kvinnfolk” sa vi och insåg kanske i samma ögonblick att vi just hittat på bra namn för en folkmusikgrupp. Regnar presenterade oss med orden ”Nu kommer de några kvinnfolk å dom va rysligt noga med att jag int sku få kalla dem för damlage, hehe”.
Sedan dess har vi spelat mer och mindre regelbundet. Otroligt många kvinnliga spelmän har deltagit i spelandet genom åren. Vi har förstås ingen komplett lista, det kanske man borde försöka åstadkomma. Tom Wiklund gjorde en lista på webben på åländska orkestrar genom tiderna en gång för länge sedan och där är vi med. I dag har vi över 20 namn på listan. Några har varit med från början, några har kommit med nyligen – åldrarna varierar från riktigt unga till sådana som har barnbarn redan.
Kvinnfolk på intensiv speldag i Kvarnbo i mars för ett år sedan.
Vi fick en hel del uppmärksamhet i början – ett nytt inslag i musiklivet. Och bara kvinnor! Det var litet provocerande för många. ”Hatar ni män, eller varför är ni bara kvinnor” undrades det. ”Nej, sa vi, men vi tycker det här är roligt!” Och därför har vi fortsatt att spela alla dessa år. För att det är roligt och givande. Vi har spelat mycket på hemmaplan, men också rest på kortare och längre turnéer: på nordisk festival i Schleswig – Holstein, på Kvinnofestival i Oslo, på konstutställningsvernissage i Tallinn, på Kaustbyfestivalen och olika spelmansstämmor i Sverige för att nämna några exempel.
Varje måndag träffas vi i Önningebymuseet och spelar tillsammans, övar in ny repertoar, skrattar och pratar och har roligt. Första fredagen varje månad ståller vi till med ”Öppet hus för spelmän” som är öppet för alla som vill komma, med eller utan instrument och i augusti ordnar vi en egen spelmansstämma i och omkring Önningebymuseet. Den är som ett förlängt Öppet hus: mycket spel tillsammans, mat förstås, det är alltid viktigt, och så en konsert där allmänheten är välkommnen.
När vi började spela då för 39 år sedan skojade vi ibland om att när vi blir gamla ska vi ha ett eget ålderdomshem där man får spela tillsammans. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort så att det nu börjar brinna i knutarna om vi ska få till ett sådant. En tramporgel i ett hörn och bra ljudisolering och bekväma stolar utan armstöd är vad som behövs.
Men ännu är det där bara planer för den diffusa framtiden, nu planerar vi först för ett riktigt jubileumsår 2019. Idéerna har redan börjat komma för nya påhitt i folkmusikens tecken!
Siv Ekström
