Enligt Svenska Akademien betyder ordet rot den (vanligen) underjordiska delen av en växt som håller växten på plats och svarar för dess vatten- och näringstillförsel. Bildligt uttryckt betyder ’rot’ någontings yttersta orsak eller kärna. Vad betyder det då att tala, som vi ofta gör, om en människas rötter? Någon bokstavlig analogi finns inte: växter är rotade just på grund av att rötterna håller dem på sina geografiska platser – människan däremot ställer sina fötter där hon själv bäst behagar. Samtidigt säger detta triviala faktum väldigt lite om frågan om rötter i mänskligt liv. För när vi talar om en människans rötter talar vi inte om hennes anatomi utan om en existentiell dimension som genomskär vår tillvaro på ett sätt som verkar likna rotens fysiologiska roll för växten. Alla föds till en tillvaro som de inte själva har valt; ett historiskt rum med plats- och tidsspecifika tankesätt. Oberoende av vad vi själva vill, och hur vi än senare flyttar våra fötter, har vi från början formats av den ärvda tillvarons specifika näringstillförsel. Resultatet är att vi är ’någon’ innan vi själva vet eller förstår vem det är som vi är. Inom den västerländska filosofin har en av de stora existentiella frågorna därför varit om vi någonsin kan bli någon annan, eller om hela vårt liv är ett försök att ärligen bli den vi redan är.
Om det här alls låter intressant föreslår jag att du kommer till filosoficaféet i Åbo söndagen 8.4. Då talar poeten Bosse Hellsten om temat ”platser, rötter och att vara människa”.
