Av Karin Ihalainen
Jag drar snäppet snyggare kläder på mig idag när jag springer ut till bilen och kör iväg till jobbet. Jag är på gott humör trots att natten varit kort. Solen skiner och den strängaste vinterkylan har gett sig. Det är vår i luften.
Min första lektion är samhällslära med fyrorna. Efter att ha hållit en kortare predikan om vikten av att sköta sitt skolarbete ansvarsfullt berättar jag för dem vart jag är på väg efter lunch. Jag skäms lite för min småaktighet med den där glömda hemläxan. Just idag förtjänar inte just de här eleverna något gnäll från mig. Istället borde de få följa med mig till festen i Helsingfors idag. Vi borde alla, finklädda och förväntansfulla stå på perrongen och invänta tåget just nu. Det är ju priset för vårt gemensamma tävlingsbidrag till Läsklanens skolbibliotekstävling som jag ska i eftermiddag ska ta emot i Helsingfors. Det var nämligen på våra samhällslärartimmar i höstas som vi beslöt oss för att delta i tävlingen. Det kändes meningsfullt att delta i en idétävling för utveckling av skolbibliotek eftersom vi
just nu håller på att planera vår nya skola där skolbiblioteket som skolans hjärta redan etablerat sig.
Eleverna jobbade i små grupper runt om i skolhuset, där de uppmanades att kasta fram alla idéer utan att fundera på hur genomförbara de var. En halvtimme senare kom de tillbaka till klassrummet och presenterade idéerna. Vi hade bestämt att vårt gemensamma bidrag skulle bestå av gruppernas allra bästa idéer. De olika grupperna upplevde sig således inte som konkurrenter utan som medspelare. Det var intressant att iaktta dem när de tog emot varandras idéer.
-Å, va bra!
-Vilken fin idé!
-Vi kommer säkert att vinna tävlingen med de här planerna!
Jag kände redan då att det här kommer att gå bra. I en sådan här respektfull och positiv jordmån föds bara goda idéer.
En av pojkarna i klassen tog plats framför datorn och skrev ned klassens gemensamma idéer medan ett gäng flickor satte sig ned för att göra planritningen. Nästa lektion spelade vi in en kort film och så skickades tävlingsbidraget in. Både jag och eleverna var väldigt nöjda. Vi kände på oss att den lyckade arbetsprocessen skulle bära frukt.
Därför var det ingen jättestor överraskning när vi för några veckor sedan fick veta att vårt tävlingsbidrag vunnit första plats bland svenska skolor. Vi firade det som hastigast med saft och kex. Som vi brukar vi göra i skolan.
På väg till prisutdelningsfesten sitter jag i tåget och funderar på eleverna i den här klassen. De är väldigt skickliga i team-work. De har insett vilken kapacitet det finns i gruppen om alla blommor fritt får blomma. De har förstått att det finns kraft i oliktänkandet och att nyskapande kräver en tillåtande och respektfull omgivning.
När jag i eftermiddag, som skolans representant tar emot priset för elevernas kreativa idéer till vårt skolbibliotek gör jag det med ödmjukhet och massor av stolthet. Och med stark övertygelse om att bra team-work alltid lönar sig.
