Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Medmänsklighet på våra villkor

19 Feb , 2018, 03.08 Catharina von Schoultz

 

Det blir allt tydligare att vi i Finland verkar ha en strängare inställning till asylsökande än på många andra håll i Västeuropa. Hur kan vi vara så hårda gentemot personer som förföljs i sina hemländer – ja, svävar i livsfara – och söker skydd i vårt land, då vi annars betraktar oss själva som goda och rättvisa människor?

Vi finländare bor i ett säkert land med liten befolkning och mycket plats, med ren natur, med goda möjligheter till utveckling. Vi har det bra – materiellt sett långt bättre än största delen av världens befolkning. Att vi har fötts till denna lugna trygghet och – trots tuffa tider – starka sociala välfärd är en gåva vi fått.

Vi lyfter gärna upp att vi nått våra framgångar enbart genom hårt arbete. Vi rättfärdigar vår tur i livets lotteri med att vi är arbetssamma och bra människor. Underförstått är invånarna i andra länder med tuffare livssituation alltså inte tillräckligt duktiga. Men handen på hjärtat – vad har du gjort för att få födas i just Finland? De flesta i dagens Finland har fötts in i det goda utan att personligen direkt ha bidragit eller ha tvingats försaka något. Vad ger just dig rätten till detta överflöd, då många på andra håll i världen måste leva i en ständig osäkerhet med fara för sina liv?

Men hur rättfärdigar vi vår ovilja att dela med oss? För det är helt tydligt – vi vill hålla vår välfärd för oss själva och vår regering gör nu sitt bästa för att skapa en bild av Finland som ett ytterst ogästvänligt land. Särskilt för den som är i behov av human hjälp. Av medmänsklighet. Kom inte hit, sök er annanstans!

Ändå bor vi i ett av Europas mest glesbefolkade länder. Vi kunde utan att det skulle märkas platsmässigt mångdubbla vår befolkning. Vi har välfungerande och prisad utbildning, vi har goda internationella affärssamarbeten, vi har resurser. Vi är ett av världens rikaste länder. Ändå tror vi att de som önskar en fristad i vårt land skulle äta oss ur huset. Vi tror att de skulle ta allt, utan att ge något i gengäld. Som parasiter. Det säger antagligen mer om oss själva än om dem vi talar om.

”Ge någon lillfingret och han tar hela handen” tycks vara den rädsla som styr vår regering nu. Det passar väl in i samhällsklimatet som har blivit alltmer svart eller vitt, antingen-eller. Som om inget mittemellan och nyanser skulle existera. Vi varnas för den flodvåg av flyktingar som kommer att drabba oss om vi gläntar på dörren. Om vi visar vanlig medmänsklighet och hjälper den som är i stor nöd. Något våra föräldrar och lärare fostrat oss att göra. En av de absoluta grundvärderingarna i vårt land. Men plötsligt tycks det inte längre gälla alla människor. Vissa är mer värda än andra. Vissa t o m avråder man från att hjälpa. Hjälpen har blivit kraftigt villkorad. Av vår regering.

Jag frågar mig på vilka grunder och med vilket mandat Finland bekänner sig till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Gäller den också bara vissa?

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.