Av Karin Ihalainen
Vi sitter mittemot varandra vid det minsta bordet på stans mysigaste kvarter. Han har jackan och mössan på sig och jag tänker inte be honom ta av dem. Vi har bestämt träff på kafé för att jag vill det. Jag är glad över att han är här. Mössan är oviktig.
Jag vill veta hur han har det.
Jag frågar honom var han bor? Hos mamma eller hos pappa? Hur det går med skolan? Om han har några hobbyer? Om han och Viktor fortfarande är kompisar?
Han stirrar ned i bordet och svaren dröjer.
-Helt okej, säger han till slut. Allt är helt okej med mig.
Rösten är bara en viskning. Och blicken möter inte min.
Sån här har han alltid varit, tänker jag och vandrar tillbaka i tankarna till den tid då han var elev på den skola där jag jobbade. En liten gosse med två trasiga hem. Otvättad, okammad och smutsig under naglarna. Som aldrig hade simbyxor, skridskor eller gympakläder. Som missade alla kvällsfester och skollördagar. Alla läxor, prov och födelsedagskalas. Som hade svårt att somna och som alltid var trött. Och rädd.
En liten sårad soldat som valde att tiga.
Jag ser honom framför mig i klassrummet. Han sitter nära katedern för han är ganska orolig under lektionerna. Han har svårt att ta itu med arbetsuppgifterna. Böckerna är hemma. Pennan borta. Raderna lyser tomma på pappret.
Jag vet att gossens tillvaro utanför skolan är kaos men jag försöker ändå få honom att prestera i samma takt som sina klasskamrater. Det blir många misslyckanden.
Det känns sorgligt att tänka på.
Jag anstränger mig för att komma ihåg hans framgångar. Och visst finns där några stjärnstunder. Huggormsprojektet som fick honom att blomstra. Och religionsprovet där han fick full pott. Och de där matteproven som lyckades. Och den där gången när han själv hade läst hela långa boken. Då klasskamraterna satt som tända ljus och lyssnade på hans bokredovisning. Och när vi efteråt röstade på bästa bokredovisning så var det hans som vann.
Så småningom blev kompisarna det viktigaste i skolan. Ibland kändes det som att han bara brydde sig om dem. Han varken såg eller hörde det andra som hände runt omkring honom. Kompisarna blev hans trygghet. Att vara en i gänget betydde allt. Vi såg honom oftare skratta men som elev blev han bara mera passiv. Alla lärare var oroliga för hur han skulle klara sig på högstadiet. Vi hade många möten och funderade på hans skolgång. Ofta kände vi oss maktlösa.
Men nu sitter vi här över en kopp kaffe. Han har klarat av grundskolan. Han kom i tid till vårt möte, är hel och ren.
Och han säger att allt är helt okej.
-Så bra, säger jag glatt. Vad roligt att höra. Vill du ha mera kaffe?
Karin
