Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

Stunder att minnas

1 Jan , 2018, 22.58 pamelagranskog

 

Kvällen när 2017 övergår i 2018 bär jag halskedjan för första gången. Förra gången prydde den min mamma, nu pryder den mig. På något vis känns det symboliskt att det råkar vara just nyårsafton – kvällen då man vänder blad och blickar framåt. Men det är också kvällen då man blickar bakåt och utvärderar.

I rummet intill hör jag hur min 7-åriga dotter tränar på en dans tillsammans med sin väninna. I skåpet ligger en guldring och väntar på att hon ska bli lite äldre. Det är hennes mommos guldring som hon en dag ska få. På mitt eget finger glimrar en guldring som en gång bars av min farmor – kvinnan som jag aldrig fått träffa men som alltid följt mig, alltid stått mig nära. Ringen påminner mig om henne, påminner om vem jag är, varifrån jag kommer. Den binder oss samman. Jag hoppas mommos ring ska få samma betydelse för dottern. Hon och mommo fick åtminstone några gemensamma år, även om 6 år inte är en lång tid.

Har dina barn blivit rädda för att också mista dig? frågar någon när vi diskuterar hur det är att mista sin mamma och barnens mommo. Jo, på ett visst plan. Men främst tror jag att vi förenats i insikten om att vi inte kan förklara eller förutse allt som kommer att hända. Och då kramar vi varandra hårt och påminner om att vi alltid finns hos varandra även om vi inte befinner oss på samma ställe. Och vi funderar på hur änglarna har det och lär oss att finna en trygghet i att vi inte exakt vet hur det är eller kommer att bli. Jag tror också att vi oftare sagt ”jag älskar dig” till varandra.

Så vad tänker jag på när jag blickar bakåt på året som gått? Det är en kliché – men jag tänker på alla små stunder. Dan före nyårsafton åker vi förbi barnens gamla dagis. Den 11-åriga sonen ropar plötsligt till av förtjusning.

”Mamma! Minns du det där caféet? Där satt vi efter dagiset. Jag åt en pirog”, säger han ivrigt.

Han var 4 år den gången, skulle just fylla 5. Dottern och jag hämtade honom från dagiset med vagn. Det var en slaskig dag och han stod på barnvagnens ståbräda. Vi gick in via ett café på väg hem. Det är 6 år sen. Men han kommer ihåg den där dagen som ett speciellt ögonblick. Ett cafébesök och en pirog kommer han ihåg 6 år senare.

Det är de små stunderna som gör livet och skapar minnen. Som när dottern ska gå ensam till skolan men kommer tillbaka uppför trapporna med andan i halsen några minuter senare. ”När man kommer ut på gården och det är alldeles mörkt överallt. Då saknar man sin mamma”, säger hon med stora ögon. Då inser mamma att det är ett ögonblick hon inte ska missa. En liten stund senare går en okammad mamma med en liten hand i sin över gården. Den ena på väg till skolan, den andra till jobbet. Håret kan man väl fixa senare.

Det blir allt klarare för mig att vår tid är begränsad. Igen en kliché, men en sådan som numera väcker mig till insikt. Livet är de små stunderna. Det är de små stunderna som är mina barns barndom. Det är dylika stunder de minns i det skedet när  jag är en halskedja runt deras hals eller en ring på mina barnbarns fingrar.

Smycken med historia. Mammas halskedja och farmors vigselring. I dag är de mina. I morgon är de mina barns.

, ,

Läs också

2 kommentarer

  1. Clara Lindqvist skriver:

    Det är just de små stunderna av lycka man skall ge akt på och vara glad över! Inte jaga den stoora lyckan😊Håller helt med dig.

  2. pamelagranskog skriver:

    Exakt så. Det tar bara sin tid att lära sig!

Kommenteringen är stängd.