Jag har problem. Med julgubben. Det började antagligen den gången vi hade två julgubbar och den ena av dem lekfullt dängde mig i huvudet med ett paket. Det råkade vara en skräpkorg av plåt. Jag hör fortfarande klangen som flöt ut i vardagsrummet (och mellan öronen på mig) när plåt slog mot trä.
Med åren försvann julgubben och ersattes av klappar som plötsligt befann sig under granen. Men så fick systern barn och vips var gubben där igen. I olika kläder spankulerade vi i tur och ordning in och ut genom dörren, allt för att förvirra de små liven. Men riktigt förvirrad blev jag det året syskonbarnen kom till mommo och moffa efter julhelgen. 28 december satt vi kring matbordet när det plötsligt ringde på dörren. Utanför stod en julgubbe och undrade om det fanns några snälla barn? Jag antar att grannarna var lika förvånade som jag själv över julgubben som irrade omkring några dagar efter att alla andra röda gubbar dragit iväg med släden.
Men så ville det sig inte bättre än att jag blev mamma. Och då blev problematiken min egen. Vilken gubbe skulle komma till oss? Vi löste problemen i samråd med vännerna som har barn i samma ålder. På eftermiddagen den 24.12 måste familjernas fäder alltid uträtta ärenden. Halvvägs möttes de och bytte kostym. År efter år. Nå väl, systemet fungerade ett par år, tills julen för något år sen.
”Din pappa var julgubbe hos oss”, hojtade deras 5-åring förtjust till min dotter när vi möttes under julbönen. Hälften av kyrkbesökarna det året visste exakt vems pappa som varit julgubbe hemma hos vem och med vilka kläder.
Efter den incidenten trodde jag att vi tagit livet av julgubben. Men icke. Sen dess har vi levt i tron att det är utklädda pappor som kommer med säckarna, men nånstans finns den riktiga gubben ändå. Och så kom fjolåret då barnens kusin sopade golvet med sin utstyrsel, slängde fram säckarna, brummade ett oigenkänneligt ”hou hou” och försvann runt hörnet. Förvirringen var total.
Efter höstens skolstart tänkte jag att det här med julgubben ger sig självt. Men icke. Häromdagen kom 7-åringen hem med uppspärrade ögon.
”Sture (biträdande rektor) sa att tomtarna synts i Haga!” utbrast hon lite skärrat. På kvällen var det svårt att somna. Tänk om den arma tomten stod bakom fönstret.
Nu har jag fått nog av julgubbsmasker, tidtabellsfixande på julafton och tomtar som häckar bakom fönstret. Jag tänker ta livet av julgubben. En gång för alla. Jag gör som syrran. Hemma vid köksbordet, en decemberkväll, förklarade hon och maken för sina gossar att det aldrig funnits nån julgubbe. Att det var påhitt från början till slut.
”Men vart har alla brev som vi skrivit till honom försvunnit?” undrade de häpna gossarna.
”Ner i mammas handväska”, förklarade hon utan större krusiduller.
Nu gäller det bara att hitta en lämplig handväska och hoppas på att tomten inte häckar bakom fönstret just den kvällen.
Eller så ringer jag barnens hou hou-kusin.
Efter att ha sett den julgubben är det inte så konstigt att dottern darrar vid tanken på att tomten häckar bakom hennes fönster.
